1846: Biennalen lever vidare

Det var det här med biennaler. Mathias Jansson skriver på konsten.net om biennalen i Riga som inte blev någon biennal utan en utställning om biennaler. Jodå, den utvägen har prövats av andra, t ex i Bergen (där man fortsätter att fundera på saken). Jansson skriver så här:

”Konsten har visserligen blivit mer global men frågan är om konstbiennalerna verkligen speglar det globala när konstnärer från Sydamerika, Asien och Afrika och Europa skapa samma konst som ser likadan ut oavsett varifrån man kommer ifrån. I många fall är det dessutom samma konstnärer och curatorer som roterar runt på biennalerna. Utan friskt blod i ådrorna finns alltid risken att biennalkonsten i framtiden bli ett skällsord precis som hötorgskonst.”

Det lilla problemet är att det dels inte finns några bra alternativ och dels att biennalerna visar den bästa konsten. Konsten idag är, som de flesta känner väl till, strängt beroende av politiskt innehåll. Biennalerna, såsom även den internationella konstvärlden, håller sig till det behjärtansvärda. Ni vet, kön, klass, etnicitet, ekologi osv. Och självfallet förordas med emfas en kamp mot den neoliberala konsumtionskapitalismen, givetvis en ständigt uttalad antirasistisk hållning och ett uppbragt avståndstagande från högerpopulism och fascistiska tendenser. Allt i en prydlig vänsterfåra. Biennalerna excellerar i teman som ansluter sig till detta och det gör att det är svårt att kritisera. För vad skulle det vara för fel att driva dessa frågor med konstens unika möjlighet till att skapa ett alternativ (vad detta alternativ är för något har ingen kommit fram till men det är allmänt accepterat)? Janssons kritik att det inte kommer nytt blod in i biennalerna är naturligtvis befängt. Curatorerna dammsuger konstvärlden på allt som ser fräscht och intressant ut. Att det sedan finns konstnärer med stjärnstatus som återkommer är en nödvändighet. Alla kan inte vara lika bra. Man kan inte heller kalla tillställningarnas produktion för hötorgskonst och man kan vara säker på att även i ett längre perspektiv kommer man inte heller att avfärda biennalkonsten (som i själva verket är vår samtidskonst) med en sådan etikett. En bättre benämning är nog salongskonst. Biennalerna påminner om 1800-talets franska Parissalong. En officiell institution med stor attraktionskraft eftersom den var vägen till framgång. Man skall erinra sig att även konstnärer som var motståndare till salongen gärna deltog. Men trots allt var det så att den radikala konsten i regel refuserades och de refuserade kunde så småningom växa sig starkare samtidigt som salongen bleknade bort i historiens dis. Biennalerna har också motståndare. Det är faktiskt så att det råder ett allmänt avståndstagande gentemot dem. De är för ytliga, kommersiella, beroende av kapitalistiska sponsorer, de lockar turister och sätter städer på kartan. Men det säger rätt lite emedan curatorer och konstnärer i regel är av högsta klass. De problematiserar och kan oupphörligen dra fram angelägna sociala och politiska frågor vilka behandlas av konstnärer med hög kvalitet. Det är helt enkelt svårt att komma åt trots att man förstår att något är fel i denna konsensusproduktion.

Skall man ändra på något får man nog ge sig på den politiska självgodheten. Inga biennaler har lyckats med att skapa någon politisk verkan. Man kan därför tala om en korrekt tomgångsestetik vilken skulle kunna utmanas. För det är ju så att oppositionen i konsten har fungerat alldeles utmärkt i konstvärlden. Det skulle den kunna göra även i det här fallet.