Ett litet men inte helt ointressant kritikerbråk har dykt upp i den svenska konstvärlden. Leif Mattsson klagar på Bo Madestrands recension (DN) av Konstfacks elevutställning. Mattsson ger följande känga åt Madestrand:
”Vilka politiskt färgade glasögon DN:s skribent Bo Madestrand bar vid besöket på Vårutställningen förtäljer inte historien (DN 18/5). Desperat söker han finna politiskt sociala förtecken som ett slags legitimitet för utställningens existensberättigande. Den illa dolda agendan avslöjar som vanligt avgörande brister i förmågan att fördomsfritt avläsa konst.”
Madestrand skriver tillbaka:
”Omkonst är en liten publikation och Leif Mattsson är förstås fri att tycka vad han vill. Hans konstsyn bygger på en formalistisk teori där konsten i första hand handlar om färg och form, medan jag är mer intresserad av konst som förhåller sig till sin samtid och omvärlden.”
Sakförhållandet är tämligen enkelt. Konstvärlden kan delas i två sektioner. De som håller fast vid modernismen och förordar färg & form. Och de som sällar sig till den socialkritiska sektorn. Den senare är naturligtvis den som gäller och som har definitionsrätten. Det är alltså en liten duell mellan dessa två positioner. Lite läge är det att sticka upp eftersom den socialkritiska eliten alltmer går på tomgång. Man skall dock vara klar över att det finns fullt acceptabla representanter inom socialkritiken som gör klara markeringar av den visuella estetiken. Ta t ex de båda curatorerna Jens Hoffman och Adrian Pedrosa som ansvarade för Istanbulbiennalen 2011 eller Massimiliano Gionis Venedigbiennal 2013. Det socialkritiska är närvarande också där men inte på samma sätt som i avdelningen konsten som politisk aktivism. Någon lösning på konstens tämligen stillastående tillstånd är det dock inte.
I den föreliggande lilla konflikten står Madestrand i det vinnande lägret. Mattsson kommer, om han pressas, att få reda ut varför konsten inte skall ha ett uppenbart samhällsengagemang. Färg & form kan vara tjusigt och fyndigt men det är inte som förr när det automatiskt var något mer. Och kunde dessutom prestera ett nödvändigt överskridande. Nu kan man säga att det tenderar att bli tjusigt och fyndigt även i det socialkritiska lägret men det är ändå det som gäller och några större förändringar är inte att vänta inom den närmaste framtiden. I grund och botten handlar det om vad konsten skall ha för syfte. Det estetiska lider av sin otillräcklighet och det socialkritiska av sin politik. En revolution kunde vara uppiggande. I motsats till politiska revolutioner är konstrevolutioner tämligen ofarliga.
Jeg ser for meg at alle kunstnere tar for seg islam og folkeforflytningene som preger verden idag. Det ville vært en revolusjon i kunsten.
Det är väl köparen/beställaren av ett konstverk som avgör vad han vill ha på väggen. En sann berättelse handlar om en svensk konstnär, med ateljé i Paris, som fick en beställning på ett porträtt av en svensk kulturattaché i nämnda stad. Då verket var klart visades resultatet för diplomaten och hans hustru. Mannen blev rasande. Han ville inte ha porträttet och klagade på att han såg ut som en räv. Hustrun däremot älskade bilden. Hon menade att konstnären fångat honom precis på pricken och beslöt sig för att betala för tavlan själv. Vad såg konstnären i sin modell, som modellen själv inte var medveten om, men som hustrun såg. Konstnären sa att försökt att porträttera mannens själ.
om någon är intresserad så finns det en fortsättning – http://www.omyndigkritik.nu/ner-med-elevradet-om-matssonmadestrandlantz/