1862: From the A-Train to the U-Turn

Säkert är det många som har funderat på hur länge det skall kunna fortgå. Jag tänker på män klädda i shorts i stadsmiljö. Äntligen har ett par kvinnor tagit bladet från munnen och frankt påvisat hur respektlöst det är med männens framvisande av sina lurviga ben. Så har SvT Opinion åter visat hur oumbärlig den instansen är. I artikeln sägs inget om att det skulle handla om enbart vita män. Detta tycks alltså vara början till en internationell uppgörelse som skär genom alla kulturer. Inte minst är det här en uppgift för EU.

I konstvärlden är det svårare att sätta fingret på något som borde göras. Det senaste numret av e-flux journal diskuteras historiens slut utifrån Francis Fukuyamas så omtalade bok från 1989. Han kungjorde där den liberala marknadsekonomins slutgiltiga seger och förutspådde att inga större förändringar därefter var möjliga. Ledaren i e-flux knorrar dock på sedvanligt vis om det neoliberala misslyckandet och den högerextrema löpelden i Europa men kommer just inte mycket längre. Man skall dock inte misströsta helt. Riktigt övertygande är det inte att påpeka konstens livliga verksamheter, inte en dag utan nya spännande utställningar, konstmässor och rekord på konstmarknaden. Däremot är det nog så sant att konst kan vara alternativ. I sina bästa stunder är den ett alternativ till sig själv. Den internationella samtidskonstens alltmer cementerade position tycks besanna uttalanden om konsthistoriens slut. Om något skall göras är det att skapa ett alternativ. Ett sådant kan livnära sig på den estetik som uppstår i att motarbeta den kvava atmosfären av en världsomspännande konsensus. Men vi lär få vänta på detta ännu en liten tid .

Dock gör konstvärlden och e-flux journal vad de kan. Den store förkunnaren Boris Groys har alltmer intagit rollen som konstvärldens krönikör alltid beredd att visa sin fyndighet utan att besväras av några konstteoretiska skrankor. Den här gången visar han konstens väg genom att proklamera ”the U-turn”. Hans utläggning är lång och slingrande och inleds med att framkasta tanken att konsten uppstår 1789 med franska revolutionen. Han menar att revolutionärerna gjorde den gamla regimens objekt till estetik, till en kyrkogård av döda ting. Och detta är, som han ser det, konstens uppgift: Att estetisera det samtida till det döda förflutna. Därmed är han redo att anvisa vad som bör göras: Avvisa framsteg genom att estetisera det pågående. Ja, förutsättningen är förstås att: “in our contemporary world, only art indicates the possibility of revolution as a radical change beyond the horizon of our present desires and expectations.” Konstvärldens företrädare tror på konstens potential och Groys tänker sig att hans ”U-sväng” är bättre än den direkta politiska aktivismen. För i den totala estetiseringen finns det revolutionära (vad nu detta kan vara): “total aestheticization not only does not preclude political action; it creates an ultimate horizon for successful political action, if this action has a revolutionary perspective.” Frågan är dock om inte det revolutionära perspektivet är ett framsteg som bör undvikas genom U-sväng.

Man brukar säga att konsten har blivit underhållning. Vi kan nu utsträcka detta till att även gälla konstteorin.

Konstvärldens överstatliga organ