Det politiska är ett pikant inslag i samtidskonsten. Så kan man nog sammanfatta alla dessa strävanden efter att spela en verklig roll i samhällsnyttans tjänst. Trenden i samtidskonsten tycks dock mest handla om huruvida det skall bojkottas eller ej. För några dagar sedan öppnades den återkommande Manifestabiennalen i St. Petersburg. Det har uppfordrats till bojkott men den erfarne och på alla sätt korrekte och respekterade curatorn Kaspar König lyssnade inte på det örat. Till slut blev det bara en konstnär som hoppade av. I Sverige beslöt dock konstkritikern Nils Forsberg att av moraliska skäl inte åka dit (Expressen). Konstvärldens bojkottbekymmer är sålunda en trend som i vanlig ordning väcker en viss intern uppmärksamhet. Antingen är det fel på någon sponsor eller på landets politik. I fallet Ryssland protesterar man mot ingripandet i Ukraina och de restriktiva gaylagarna. Utanför konstvärlden är det ingen som bryr sig om det blir en utställning eller ej. När man fattar beslutet att inte bojkotta och istället öppna en kritisk diskussion blir det som alltid en konstvärldsanekdot. Manifesta i St. Petersburg innehåller en del mot den ryska regimen kritiska verk men för övrigt blir det som vanligt, spännande konst av spännande konstnärer som drar sin intresserade medelklasspublik. Utställningen huserar och samarbetar med Eremitaget. Chefen där, Michail Piotrovsky, citeras i SR med ”Om inte vi blandar oss in i politiken, så lägger sig politiken inte i vad vi gör, vi försvarar konstens territorium från både höger och vänster. Konst och politik hör inte ihop”. Han säger dock även ”Det är inte viktigt och det är bra eller dålig konst. Samtidskonst är mycket intressant.” (Focus) Det förefaller något rörigt.
Ja, hur är det egentligen? Hör konsten och politiken inte ihop? Det är nog så riktigt som Piotrovsky säger, det finns en oöverstiglig skillnad. Konst kan inte bedömas utifrån politiskt angelägna eller ömmande frågor. I sista hand är det alltid en estetisk fråga som endast kan bedömas av konstvärlden. Ett politiskt innehåll och även politiska reaktioner kan tillföra ett verk ett estetiskt värde men skapar då samtidigt en distans. Det är inte saken som är saken utan istället sakens estetik.