Konstkritikern Nils Forsberg (Expressen) har blivit så upprörd över Dan Park att han kräver ett nytt konstbegrepp. Detta nya konstbegrepp skall äga egenskapen att kunna utesluta Dan Park från konstvärlden. Forsberg brukar vara en disponerad skribent men den här gången tycks det ha slagit slint. Han ojar sig över den institutionella konstteorin som han menar är boven i dramat. Han beskriver teorin:
”Konst blir det som konstvärldens aktörer kallar konst och ’godkänner’ som konst genom att skriva om den eller ställa ut den. En helt vardaglig sak som någon som gått en konstutbildning visar på ett galleri, medan samma sak som ställs ut hemma i garaget av vem som helst inte blir konst.”
Riktigt så är det inte. Den institutionella teorins uppgift är att beskriva konsten, dels som klassificering och dels hur den värderas. Varför man överhuvudtaget har denna teori hör samman med att den enda (som man känner till) gemensamma egenskap för alla konstverk är att de betraktas som konst av konstvärlden. Man får dock komma ihåg att tröskelvärdet är synnerligen lågt. En nybliven amatörmålare som på något sätt visar sina alster är konstnär och för George Dickie, teorins upphovsman, räcker det med att några föräldrar sätter upp barnteckningar på ett kylskåp. Det handlar alltså om konstbeteende, när det föreligger konstbeteende då har vi också konst. Tidigare trodde man på det gudomliga geniets andliga konstkraft eller en speciell form av estetik och skönhet. Jag har dock svårt att tro att Forsberg vill tycka att det var bättre förr och att han är ute efter en återgång till svunna tider. Den institutionella teorin är det bästa sättet vi har för att beskriva fenomenet konst. Det beror på att allt tyder på att konst är en social konstruktion.
Forsberg ondgör sig över att titeln ”konstnär” har applicerats på Dan Park och att den sprider sig i medierna. Det rör sig om en beskrivning som dock inte ger några kvalitetspoäng bland konstvärldens experter. Att Dan Park är konstnär är ju inget att bråka om. Gatukonst är sedan länge en etablerad gren av konsten. Forsberg är dock vara mest irriterad över det han menar vara låg nivå (dit han också räknar galleri Rönnquist & Rönnquist) och att medierna intresserar sig för skandal snarare än kvalitet. Här får man skjuta in att det knappast går att finna några vederhäftiga positiva omdömen om Parks konst, men det är tydligen inte tillräckligt för Forsberg:
”Det som hänt på senare år är att medierna hoppar över den snorkiga konstvärlden och låter dokusåpadeltagare och reklamare, eller som nu 45-åriga folkölsslackers i Malmö vara konstnärer och behandla dem som det. Konstskandaler säljer. Med en mindre nogräknad och desto mer spekulativ malmögallerist blir det snabbt utställning också. Att galleriets status i konstvärlden är lika lågt som den estetiska och konceptuella nivån på Dan Parks alster spelar ingen roll.”
Det blir motstridigt. Forsberg vill ha tystnad men genom sitt eget bidrag (som kommer från konstvärlden) motarbetar han effektivt sina ansträngningar. En ilsken kritiker som kräver ett nytt konstbegrepp passar alltför väl in i den klassiska bilden av en konservativ kritikers reaktion inför något som inte ingår in i hans världsbild. Även om Forsberg, likt de övriga, inte gör något försök att utifrån Parks konst motivera sitt ställningstagande, slår han fast att den estetiska och konceptuella nivån är synnerligen låg i konstvärldens ögon. Det är riktigt men behöver inte betyda så mycket. Vi såg det i fallet Pussy Riot, något som inte hindrade ett omfattande jubel från konstvärlden. Då klagades det inte på den institutionella konstteorin.
Konstvärldens Centralkommitté med rätt att utesluta oönskad konst som icke-konst, kan det vara vad Forsberg önskar sig?
Dan Park med öl
Intressant att få ta del av problemet konst. För mig ser det mesta bara gräsligt och motbjudande ut, men nu när jag fått problemet förklarat för mig så har jag ingen bättre konstteori.
Fyndig bild 🙂
Vad sägs om begreppet: Öppet koncept, en slags röra som är rörligt föränderlig i en föränderlig ”konst”värld. Apropå konstteoretiska funderingar. och så vidare.
Skönt, är att det är sommar.
Total tystnad är förvisso strategiskt i dagens debattklimat. Men någonstans skaver det tydligen trots allt. Att konfiskera konst ger ju unkna associationer.
Att inrätta en konstvärldens Centralkommitté? Det låter inte riktigt bra förstås. Men, det är bara att titta i manualerna så hittar vi Huxleys subtila övertalningsdefinition och Orwells tvärtomspråk som är användbara för ändamålet. När det gäller att beskära yttrandefriheten brukar man använda sig av överföring av begrepp med positiv värdeladdning såsom det elastiska begreppet demokrati för då kan ingen protestera. Etermedia stoltserar t.ex. med sin demokratiparagraf med sina vaga och otydliga gränser för att motverka s.k. rasism. Detta begrepp är i sin tur exempel på en negativ övertalningsdefinition som också kan smetas ut på lite av varje efter behag som vi ska ogilla.
Nu kan vi kanske lägga till en konstens demokratiparagraf med en demokratisamordnare för bevarande av yttrandefrihet och kvalitet inom konsten? Det kunde bli många fina tjänster.
Det blir dyrt att genomföra gamla beprövade metoder för att få ett lydigt och tyst folk. Åsiktsregistrering pågår redan nu. Resultaten sprids via kvällspress. Det skrämmer en del till tystnad att hängas ut med namn och foto. Andra metoder, att utesluta feltänkare ur olika organisationer som RK eller RB kan folk överleva. Man ger sina slantar till andra. Problem uppstår när man utesluts ur facket eller får sparken från jobbet. Då får man problem att försörja sig. Det finns andra sätt att få käft på uppstudsigt folk. Förklara de uppstudsiga för psykiskt sjuka och placera dem i isolering, eller häkta dem i månader med absolut sekretess, så att de intagna bryter ihop och lovar att bli snälla. I öst har man testat gulag och andra uppfostringsanstalter för de envisa jävlarna som skriver eller ritar om det som är ”verboten”. Man kan också väcka liv i den gamla Västgötalagen som ger allmänheten rätt att slå ihjäl dem som med konstens hjälp säger sanningar som får folk att skratta.
Nu har ju individer i en demokrati rätt till skydd från hot. Men nu gnäller folk i pressen hur dyrt det är med livvaktsskydd. Tänk så mycket annat man kan få för pengarna. Fredrik Reinfeldt tycker måhända det är en bra idé med Västgötalagen. Han svarade på frågan om hur man kan stävja hot och överfall från olika håll. FR tyckte att man fick skylla sig själv om man försatt sig i en sådan situation. Budskapet gick fram.
Vi som inbillar oss vara skyddade, att vi bor i en demokrati med yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religiös frihet, mänskliga rättigheter vi borde dra narrkåpan över huvudet och lära oss det dissidenterna gjort i alla förtryckande system. Gå under jorden. De som vill se och höra om sanningen de hittar oss.
Finns det Dan Parks i andra länder, här i Europa ?
Vilks, du skriver att Pussy Riots konst är medioker, men fänglsedomen är väl ett bevis på att de utmanar konventioner, (och de gör det dessutom politiskt) vilket ju brukar ses som bra? Och tror du det massiva stöd Pussy Riot får beror på att curatorer och utställare vill stödja deras sak, snarare än att de tycker om deras konst? Och, låt säga att Pussy Riots verk hade låg nivå, kan all uppmärksamhet och analys från konstvärlden bli en del av konstverket och att det därför förvandlas till bra? Som en positiv snöbollseffekt alltså.
Att utmana konventioner är i sig ingen kvalitet, det är ju så enkelt som att sparka någon på smalbenet. Men, som du skriver, är processen och reaktionerna i Pussy Riots fall det som gör det till intressant konst.
Dan Park må vara en nagel i ögat, men han är egentligen bara en punkigare Lars Hillersberg. Han är snäll som ett lamm och skojar bara. Att skämta om hemskheter är ju ett ganska bra sätt att bearbeta vår historia.
Som svar på ifall det finns fler Dan Park så har ju någon här på Vilks blogg redan nämnt Kannemeyer.