Idag är det dags för lite konstgnäll om vad som är konst och inte, detta outtömliga ämne. Den som skall tilldelas ett par uppsträckningar är den väl ansedde konstteorietikern Thierry de Duve. Hans mest kända bok är Kant After Duchamp från 1998. Hur som helst har han föreläst i samband med Hilma af Klint-utställningen på Louisiana. Jag har vid flera tillfällen skrivit om de stora ansträngningar som görs för att få fart på af Klints rankingsposition. Det har gått hyggligt, den stora vandringsutställningen har gett utdelningen 1.808. Men det är långt kvar till att bli en av de abstrakta pionjärerna. I en intervju i Kunstkritikk tillfrågas de Duve om af Klints konststatus. Han svarar:
“Oh, there is no doubt that it is art… I was a little skeptical before I saw the show because of all the spiritual blah-blah around the work. But then I discovered that Hilma af Klint was a very good painter. There is no doubt that her work is art on any account. It’s painting. She was trained as an artist. You cannot discount the work simply because the motivation is a spiritual one more than an artistic one, if that’s the case, which I doubt.”
Diskussionen är ute i fel banor. Självklart är af Klints målningar konst eftersom konstvärlden med eftertryck har markerat det. De intressanta frågorna är istället huruvida hon är en abstrakt pionjär (steget före Kandinsky) och hur bra de är. Men de Duve har gett sig in på en märklig konstdefinition, en tillämpning av den institutionella teorin där en elit bokstavligen avgör om något är konst eller inte. Åtminstone under 1800-talet. Parissalongens jury kunde genom ett ja eller nej avgöra vad som var konst eller inte:
“Then, if a painting is refused because it is judged to be so bad or so scandalous that it is not identified as a painting worthy of the name, then it is deemed “not art,” because it is obviously not a piece of music or a sculpture or a poem either.”
Det här, menar de Duve, drabbade Manets Frukost i det gröna:
“With the Déjeuner sur l’herbe’s rejection from the Salon – it was at the famous Salon des Refusés – the painting fell into a limbo of sorts. It was art denied in its art quality. That is what non-art is.”
Det är nog så riktigt att salongsjuryn hade en mycket stark maktposition. Den var emellertid långt ifrån fullständig, refuserade konstnärer kunde få stöd från andra delar av konstetablissemanget. Det var också möjligt att visa sina verk på andra platser. Émile Zola var t ex en av dem som försvarade Manets målning. Det uppstår även andra underligheter med de Duves konstbegrepp. Manets andra skandalmålning Olympia antogs till salongen (och skapade en betydligt större kontrovers än Frukosten) och skulle alltså i motsats till Frukosten vara ett konstverk. Helt klart är det ingen bra idé som de Duve lägger fram. Att Parissalongens jury på formella grunder skulle avgöra vad som var konst eller är en alltför begränsad bild av konstlivet i dåtidens Paris. Trots allt var det möjligt för juryn att bedöma Frukosten som ett konstverk. Det hade 1863 inte varit möjligt om de hade stått inför en pissoar.