1896: Dan Park och tingsrättens alltför enkla domslut

I gårdagens inlägg nämnde jag att jag skulle återkomma till Dan Park och hans dom vilken jag talade om i Köpenhamn. Det är svårt att komma ifrån att Parks advokat inte har gjort bra arbete. Den bästa möjligheten att få någon ordning på detta drama torde vara att följa den traditionella strategin vid konsträttegångar. Den första argumentationen är att tala om konstens natur som överskridande och provocerande. Dess historia betingas av detta. Publiken får därför vara beredd att sådant kan förekomma. I detta sammanhang borde man också markera att det besynnerliga kravet på att konstverk skall leda till ”en sakliga och vederhäftig debatt” på alla sätt strider mot konstens praxis, Verk som har varit överskridande och provocerande har nästan undantagslöst lett till motsatsen. Det nästa ledet är att visa att Parks bilder inte innebär något alltför ovanligt. Samhällskritiska karikatyrbilder förekommer rikligt och ett närliggande exempel är Lars Hillersberg. Därefter handlar det om den föreliggande utställningen med den ironiska titeln ”Fängslande gatukonst”. Försvaret bör naturligtvis kräva att utställningen bedöms i sin helhet vilket ger en mera rättvis bild av innehåll och tema. Det är möjligt att detta avvisas och att försvaret hävdar att endast de utvalda bilderna skall vara föremål för rättslig behandling. Då återstår att genomföra noggranna bildtolkningar, något som bör överlämnas åt någon konstsakkunnig.

Det är uppenbart att försvaret inte gör mycket åt att försöka tolka bilderna. Istället använder man sig av taktiken ”at first glance”, alltså att det är självklart vad de betyder. Man ser färgade människor samt texter som innehåller orden ”neger” och ”nigger”. Därav drar man den snabba slutsatsen att det inte kan vara annat än fråga om en ren provokation och hets mot folkgrupp. Emellertid kan försvaret påpeka att konstbilder inte alls behöver betyda vad man först tycker sig se. Vidare är det givet att varje betraktare kan skapa sin tolkning. Några tolkningar får dock sägas vara rimligare än andra. I det här fallet får man jämföra vad åklagaren ser med försvarets synpunkter: Vilka är konstnärens intentioner och är tolkningar baserade på dessa rimliga?

Jag skall bara ta två exempel, men det kan anses vara tillräckligt för att se hur illa det är ställt med åklagarens och domstolens vilja att förstå något. Bild nummer ett i rättens ordning visar två av romernas talespersoner. En av dem håller en skyld med texten ”Zigenarbrott är något gott”. Rätten kommer fram till att konstnären uttrycker en missaktning mot romer. Sett i sin kontext förefaller den uppfattningen vara ett missförstånd. Park har kommenterat kritiken mot polisens spaningsregister över romer. En kartläggning över ett möjligt romskt brottsnätverk kommer med nödvändighet att innefatta endast romer. Men det betyder inte att det är rasistiskt. Vad Park, tämligen självklart, varit ute efter är att i demonstrationen mot den påstådda rasismen försvann alla problem med romsk brottslighet. De förfördelade tycktes acceptera brottsligheten eller åtminstone mena att den i det här sammanhanget var försumbar. Bilden riktar sig inte heller till gruppen romer utan endast till två namngivna talespersoner. En för mig svårbesvarad fråga är hur rätten kan mena att en sådan tolkning skulle vara mindre rimlig än den som rätten kom fram till.

Rätten påpekar att det strider mot romsk sed att återge bilder av levande romer enbart med huvudet. Park kände inte till detta, sägs det vidare i domtexten. Här får man dock tillägga att romerna är återgivna med kropp respektive halvfigur vilket gör påpekandet lite egendomligt.

Bild nummer två återger den unge afroamerikanen Trayvon Martin med texten ”We are all gangsta niggers” samt en infälld bild av Nelson Mandela. Martin, en ung afroamerikan, som tragiskt blev skjuten till döds 2012 av George Zimmerman. Händelsen bedömdes som självförsvar och Zimmerman friades. Historien är ytterst komplicerad och kom att innehålla påståenden om rasism. Martin har också blivit framhållen som en förebild något som dock har motsagts av en del faktiska uppgifter. Han skall ha beskrivit sig själv som ”gangsta”, vilket torde vara ursprunget till Parks text. Nelson Mandela inkluderas i texten som tidigare terrorist i ANC. Att utan vidare lägga fram en given tolkning av den här bilden är ingen enkel uppgift. Hur rätten utan vidare kan få det här till hets mot folkgrupp kan man verkligen fundera på.

Tingsrätten har inte gjord individuella tolkningar av bilderna utan bestämde sig för att läsa bild och text som ett sammanhang där samtliga beslagtagna bilder skulle ses som en helhet. Försvaret skulle ha omöjliggjort detta genom en noggrann genomgång av varje enskild bild, en genomgång som skulle ha genomförts av en konstsakkunnig. Ofta är konstnären mindre lämplig för att genomföra en sådan pedagogisk uppgift.

Ett problem för Dan Park är att konstvärlden är avvisande och i övrigt tyst. Man kan förklara detta med att Park på ett för konstvärlden olämpligt sätt har provocerat konstvärlden vilket är ovanligt och att han saknar ett stödjande internt nätverk i konstvärlden. Han har lyckats alltför väl med det som konsten i och för sig går ut på. Det betyder dock inte att han verkligen har lyckats med en sådan bedrift, alltså att den så småningom kommer att tilldelas en bekräftad kvalitet. Men frågan just nu är inte om hans insats skall respekteras utan om den kan tolereras i yttrandefrihetens namn.