Det försiggår konstutställningar på Kulturhuset i Stockholm. Genrechefen Marianne Lindeberg De Geer står bakom den nu pågående ”I Love it! What is it?” I genrechefens uppgifter ingår att själv vara verksam. Lindberg De Geer har istället för ett solonummer valt att invitera ett antal konstnärer i den generation som var verksamma under 1980- och 90-talen. Det hände en del på den tiden och inte minst dök Lindberg De Geer upp och profilerade sig med sitt nu så berömda motto ”Medelålder kvinna sadlar om”. Merparten av de sju medverkande konstnärerna var fortfarande under utbildning på 1980-talet men det hindrar förstås inte att de på sitt sätt var med i tidsandan. Vilken den nu var. För svenskt 80-tal är inte så enkelt. Postmodernismen dök upp i bildkonsten men det var först under decenniets sista år. Lars O. Ericsson som var konstkritiker och banerförare för de postmoderna idéerna medverkar i katalogen. Även om det postmoderna genombrottet i Sverige först på allvar kom till synes när vi går in i 1990-talet är det klart att det var en omvälvning vilken vi fortfarande kan glädja oss åt eller lida av. Svensk postmodernism var en svensk affär. På den tiden producerade vi inga internationella samtidskonstnärer. Det var fortfarande så att man i konstens marginaler – och världen bestod då huvudsakligen av marginaler – viftade med lånta fjädrar. Först etablerandet av den internationella samtidskonsten med dess socialkritik skulle i någon mån ändra på detta.
Det är väl värt att gå djupare in i den här perioden i svensk konsthistoria. Man kan i varje fall slå fast att så långt kan man tala om en specifik svensk konsthistoria.
Lindberg De Geer har några intressanta inslag i utställningskatalogen. Hon ställer en rad frågor till konstnärerna bland annat om vad som är konst. Jag har själv en blygsam medverkan i katalogen med en kort text om den institutionella konstteorin. Kunskaperna i konstteori behöver sannerligen ryckas upp vilket man blir varse när några kända konstvärldsaktörer skall uttala sig om ”Stämmer den institutionella teorin”. Konstnären Fia-Stina Sandlund svarar frankt: ”Nej. Den enda kategorin som har förmåga att avgöra vad som är konst är tiden.” Ett gåtfullt svar eftersom hon inte tycks mena att den tid hon avser är just nu. Har den redan passerat eller är det något vi skall vänta på till nästa istid? Nej, det var ingen höjdare. Intendenten på Magasin III Tessa Praun uttalar sig så här: ”Jag föredrar att se på det lite enklare – om upphovspersonen anser att det han eller hon har skapar är konst, då är det konst.” Den håller inte riktigt eftersom det inte gäller om det är ett missförstånd. Någon anser kanske att deras matlagning är konst (eller slalomåkning eller fotboll) och då blir det galet. Samlaren Jeanette Bonnier försöker sig t o m på en vederläggning: ”Teorin stämmer inte till hundra procent – det finns ju konstnärer som varken curatorer, gallerister eller samlare upptäckt än.” Har man inte läst på kan man ju få för sig det. Men teorin förutsätter ingen upptäckt av vare sig curatorer, gallerister eller samlare. Det går lika bra med sällskapet hemma i vardagsrummet. Eller att någon uppfattar sig (seriöst) som konstnär (utan missförstånd). Konstvärlden har inget problem med det och inte teorin heller. Konstnären och kritikern Magdalena Dziurlikowska håller dock på teorin men gör ett litet felskär: ”konsten uppstår genom att något utnämns till konst”. Det är ytterst sällan något blir utnämnt till konst. Det konstnärerna gör uppfattas oproblematiskt som konst förutom i några undantagsfall när man kommer med något förkrossande nytt. Eller att man deklarerar att ett verk består av delar som inte är givna. T ex när jag deklarerar att processen kring mina inspel är en del av konstverket.
Dziurlikowska kommer med ett intressant svar på en annan fråga ”Hur väljer du verk/bedömer om ett verk är konst”. Här svarar hon som konstkritiker: ”Jag brinner för att skriva om det jag uppskattar, men det är också viktigt att skriva om det som har nått en hög nivå men som brister och inte når fram. Det som görs på låg nivå finns det däremot inte så stort nyhetsvärde i.” Lägg märke till den sista meningen. Konstvärlden har med beslutsam konsensus hävdat att Dan Parks konst befinner sig på en synnerligen låg nivå. Men samtidigt har den mycket större nyhetsvärde än nästan all konst som producerats under senare år i Sverige. Denna djärva teori av Dziurlikowska kan tolkas som om konstvärlden i fallet Dan Park har fel.
Jag har tyvärr inte haft möjlighet att ännu se utställningen men redan katalogen har som synes åtskilligt att bjuda.
Genrechef Marianne Lindberg De Geer som vitstrålande ängel, bjudande svalkande drycker, och med mannen ilande i bakgrunden
Rent historiskt var väl konst något som krävde att konstnären var skicklig. Det ligger ju i själva ordet, det är en konst att skapa konst. Konst skapades av skickliga hantverkare i form av utsmyckningar, målningar, statyer. Och var det något som vem som helst kunde klara av att skapa så var det ingen konst.
Sedan ändrades definitionen av konst, men alla var inte överens om vad som skall definieras som konst. Exempelvis fick vi det kända uttrycket ’entartete kunst’. Man kunde signera en pissoar och kalla det konst. Idéer blev konst.
Konst har blivit något politiskt, som man bråkar om.
Någonstans, var det på 60-talet? bestämde någon att konst gärna skulle provocera. Provokationen blev en konst.
Sagt om provokatörskonstnären Joanna Rytel:
”För mig är hon en befrielse. Hon inspirerar mig till att ifrågasätta min inre censorröst om vad man får och inte får göra, vad som är accepterat att skriva och säga och vad som inte är okej.
När jag sitter med min genusängligt politiskt korrekta röst, all min rädsla över att stöta mig med någon eller vara för provocerande och galen är det underbart att söka sig till Joanna Rytels konst och krönikor. Med kompromisslös dignitet lämnar hon ut sig själv, är snuskig och rå, bryter upp tabun och bråkar med ingrodda normsystem och förutfattade meningar.”
Frågan är om man skall kalla det du kallar för konst ”rent historiskt” har så mycket att göra med ”konst” i modern bemärkelse. Skickligheten är dock alltid med (och det gäller områden). Dagens konstnärer är skickliga på sitt sätt. Att provocera är inte något som kom på 60-talet. Impressionisternas provocerar med sina utställningar från 1874 och med det moderna genombrottet omkring 1905 var provokationen helt reguljär. Det som är intressant med Rytels provokationer är att hon inte nämnvärt provocerar konstvärld och kritiker.
Förändras begreppet konst efter att nya kunskaper, moraluppfattningar, teknik och metoder har utvecklats? Det har skett inom vetenskapen. Induktiv forskning var inte beskrivet som en vetenskaplig metod. Vetenskap var definierat med medicinens höga krav på bevisbara fakta som kunde beskrivas i decimaler. Den psykologiska forskningen försökte under lång tid framställa sina resultat i tabeller varvid metoderna var anpassade till detta. Någon frågade: Hur mäter man kärlek? Med de då godkända metoderna och teorierna kunde kärlek inte mätas. Finns det liknande frågor kring konsten,tiden och nya kunskaper, historiskt eller hos människan?
Nya utställningen på moderna museet är på sätt och vis intressant. Utställningen består av ett tiotal skulpturer, utav kända konstnärer. Och vad som står i tidningen är objekten utlånade från mycket rika konstsamlare.
http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Utstallningar/2014/Skulptur-efter-skulptur/
Flera av skulpturerna skulle jag kunna tycka är uppenbar konst, dom är skickligt gjorda. Men två av dem skulle kunna vara diskutabla.
1) Elefant, av Katharina Fritsch. En elefant som ser ut som en förstorad plast-leksak. Vad är det som gör den till konst ? Storleken eller namnet på konstnären ?
2) New Hoover Convertibles, av Jeff Koons. Fem dammsugare uppställda i en glasmonter med lysrör. Vad är det konstnärliga, namnet på konstnären ?
Är mycket glad över din text i katalogen! Vore kul om du såg utställningen! /M
Konstbegreppet fick sin omfattande förändring då det slog genom (under 1990-talet) att allting kan vara konst. Därmed kan alla nya kunskaper, moraluppfattningar etc. användas efter behag. Emellertid begränsas friheten av att konsten håller sig med en bestämd agenda.
Tydligen känner du varken till den institutionella konstteorin eller samtidskonsten. De två konstnärer du nämner tillhör de gamla stötarna som har varit med ett bra tag. När något ställs ut som konst är det givetvis konst.
Helt klart Lars. Så är det.
Sant att jag inte gått kurser i konstteori, men jag har alltid varit konstintresserad.
Att Dan Parks bilder inte är konst kan alltså avfärdas som rent nonsens, i paritet med ett påstående som;
’Tintin i Kongo är inte en tecknad serie utan bara rasistiskt kludd’.
Vad jag har förstått kan nästan vad som helst betraktas som konst bara det råder en någorlunda konsensus bland vissa auktoriteter. Jag är dock undrande över hur vissa konstnärer kan ställa ut industridesign, föremål dom själva inte har skapat, och sätta sitt eget namn på verket.
Fast en intressant konsthändelse på senare år måste ha varit när en besökare på Tate modern kladdade sitt namn på en tavla av Rothko, vilket orsakade rubriker världen över.
http://www.bbc.com/news/uk-england-london-19866004
Mr Umanets compared himself with the surrealist artist Marcel Duchamp.
He said: ”Art allows us to take what someone’s done and put a new message on it.”