Ett antal kända skribenter inkluderande den store Giorgio Agamben klagar över konstens närmande till kapitalet och lyxindustrins uttalade intresse att expandera genom samtidskonsten. Dagens mecenater är ingen äkta vara eftersom de använder den som PR. Man bör för ordningens skull påpeka att detta problem i sig är ett lyxproblem i konsten. Det är inte särskilt många konstnärer som får ta del av penningflödet. De övriga 99 % kan bara hoppas att komma dit men lär inte göra det. Det är inte heller fråga om att den gällande spjutspetsen är speciellt berörd, samtidskonstens sociala kritik är inte något primärt intresse för kapitalet.
Man kan ändå vara lite orolig över kapitalismens utbredning i konsten och dess påverkan på museer och de konstvärldsagenter som gärna vill skimra i festligheterna. Dock är räddningen nära. Nästa års Venedigbiennal curateras av Okwui Enwezor och han ställer den mäktiga frågan om “How can the current disquiet of our time be properly grasped, made comprehensible, examined and articulated?” I programmet ingår att det varje dag kommer att läsas högt ur Marx Kapitalet. Man kan vara tämligen säker på att Enwezor kommer att arrangera en god föreställning, hittills har han aldrig misslyckats. En av orsakerna, förutom att han faktiskt får ihop intressanta konstnärer, är att han agerar som konstvärldens dåliga samvete, vi måste ta ansvar för allt elände. Med konstens hjälp kan han formulera världens svåra tillstånd. Man kan dock inte räkna med att det skall ha någon effekt utom att kritikerna troligen kommer att vara nöjda. Konsten kommer med andra ord att ta sitt ansvar och skapa den lämpliga inramningen till konstvärldens festivitas och nätverksbygge som är Venedigbiennalens främsta uppgift. Lyxindustrins deltagande kan man räkna med sker utan några större protester.
Jag har nu läst hovrättens dom i Dan Park-målet. Hovrätten har, i motsats till tingsrätten, inte gjort sin bedömning av bilderna utifrån ett enda svep utan behandlar varje bild för sig. Det är rörande att se en domstol ge sig in i bildtolkningens labyrinter. Det är två återkommande slutsatser. En av dessa är att hans bilders djupare budskap inte framgår när man omedelbart betraktar bilderna. De kan därför uppfattas som kränkande och förstås som hets mot folkgrupp. Som följd av detta konstaterar man med minimalistisk upprepning att: ”Bilden innehåller inget som skulle kunna leda till en vederhäftig diskussion. Detta måste Dan Park ha insett.” Fortfarande är det svårt att bedöma om bilderna har lett till vederhäftig diskussion. Hur tar man reda på det? Var och när skall diskussionen äga rum? Vem skall bedöma om diskussionen är vederhäftig? Och är det konstens uppgift att leda till en vederhäftig diskussion?
I varje fall kan man säga att Parks bilder har lett till en vederhäftig diskussion i Danmark med argument både för och emot.
Det sämsta med det här är att konsten, enligt hovrätten, inte längre kan bedömas utifrån kontext och referens (vilket är de avgörande markörerna i ett konstspråk) utan enbart utifrån det man omedelbart ser. Duchamps Fountain är inte möjlig enligt hovrätten som bara skulle kunna säga att det enda man kan se är en pissoar. Och hur skulle en sådan kunna leda till en vederhäftig diskussion?
Men kära nån.
När skall ni fullt ut förstå innebörden i begreppet ”troll”.
”Troll” är någon som ser det som sport att provocera fram svar. Ämnet är ovidkommande; ett troll kan trolla varsomhelst, på vilka ämnen som helst.
Att ”mohammad” är ett ”troll” är uppenbart för den nätvane.
En uppenbar indikation på att så är fallet med nic ”mohammad” är just detta nics ”kamp” mot rasismen kombinerat med användandet av termen ”house nigger” om Makode Linde.
Tydligare än så blir det inte – ”mohammad” trollar er.
En annan indikation på att ”mohhammad” är ett troll är att Varje gång han förklaras som troll så höjer han nivån på sina inlägg en smula. Men börjar snart provocera igen.
Alla genuint intresserade på Vilks blogg, Lär er nu grundregel nummer ett om troll: mata inte troll – dvs svara INTE på provokationerna.
Ju mer provocerande desto mer skall ni ignorera.
Lars Vilks, varje gång du tar ”mohammad” på allvar och svarar honom så matar du ett troll. Gör det du tror på en tjänst – mata inte trollet.
Epitetet ”sverigedemokratisk” baserar jag på Parkens svar i den långa intervjun med honom i norska Morgenbladet, och ”pundare” baserar jag på dokumentären om honom som finns på youtube, och det allmänt kända faktum att han är en bidragstagande snubbe som är portad från merparten av Skåneregionens alla systembolag. Det är inget jag tar ur luften. Det är så han har profilerat sig. Han är en bråkstake och det är väl inte så konstigt att några tar illa upp. Däremot tycker jag det är helt fel att sätta honom i finkan. Det är ett övertramp och han är ju trots allt bara en satiriker, om än en plump sådan i många fall. Ofta tycker jag han får till det och är både fyndig och rolig. Gallerist Rönnquist får skylla sig själv som väljer att samarbeta med någon som uppenbarligen inte har lyssnat på någon i hela sitt vuxna liv. Och Dan Park får leka konstvärldsleken om han ger sig in på ett galleri. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Han hade nog gjort bäst i att vara kvar som dekoratör på Malmös annars så gråa elskåp.
…å andra sidan är det inte huruvida en konstnär kan föra sig i media eller inte som gör den relevant…
Galleristen Henrik Rönnquist ansvar borde satts under luppen redan från start.
Dan Parks ombud tycks dock ha fört målet i föregripande av delat ansvar, mycket märkligt.
i)Det får anses visat att Rönnquist är anstiftare och medhjälpare.
ii)Som förlett Dan Park att ställa ut bilderna i Rönnquist galleri.
iii)Under förespegling att galleriet var en safe haven oåtkomlig för rättvisan.
”Under tiden som Dan Park var häktad under mars och april 2014 kontaktade Henrik Rönnqvist honom genom Dan Parks advokat för att han ville låta Dan Park ställa ut sina bilder på galleriet.
Efter Dan Parks frigivande har de anordnat en utställning på galleriet med 31 av Dan Parks bilder.”
Dan Park måste därför anses sakna uppsåt och genom oaktsamhet gå fri från straffrättsligt ansvar.
Hur oansvarig får man vara, att i ett gemensamt handlagt mål inte se till att tillvarata den egna klientens, och enbart dennes, rättsliga intressen.
Hen är ju även den som förmedlade kontakten mellan Parken och galleristen.
HD nästa, men byt ut brännvinsadvokaten…
Agree, ”Från graven”
Tvåa på bollen att advokaterna inte håller måttet.
Bättre kan du trollet!
Det är klart trollet ger sig på galleristen!
Galleristen är ju den enda som vågat stödja Vilks. Kan trollet göra livet surt för galleristen på Vilks blogg så är det en guldgruva för trollet!
Bättre kan du trollet!
Bäste advokat von Graven…
Somna om kära du och dröm den amerikanska drömmen, jag ger bara alternativa faktiska ingångar till hur målet kunde ha förts.
Jag känner varken Parken eller Rönnquist personligen, och har inget eget intresse av att sänka någon av gossarna.
Nu är det är ju mycket möjligt att de velat driva saken enligt den Vilkska framgångsdoktrinen, och instruerat ombuden att säkra en fällande dom.
Mot bakgrund av Vilks svaga prestation i rätten
är scenariot inte helt osannolik.
För övrigt, bättre trolla än nolla…
Missaktningsrekvisitet och andra uppfostringsparagrafer kommer med nödvändighet användas i politiskt syfte, tysta den allmänna debatten och leda till sådan rättsosäkerhet som vi nu bevittnat. Avskaffa missaktningsrekvisitet återupprätta yttrandefrihet och stärk demokrati!
En utmärkt artikel av Jan Tullberg om HMF-lagen:
http://www.politiskfilosofi.se/fulltext/2013-1/pdf/2013-1_010-022_tullberg.pdf
Men dina ingångar är ju gammal skåpmat & hat;
tänk ut något själv;
du troll som är tvåa på varje boll.
(nämen titta det rimmar)
Bättre tvåan på bollen
än den offside springande stollen…
(hehe)
Utanför ämnet:
Tur att fortfarande det finna en (mindre moralistisk) omvärld:
http://henrikalexandersson.blogspot.se/2014/11/prostitution-ar-en-mansklig-rattighet.html
Pingback: Krönika #316. En vacker höst. | Konst & Politik