Jag har sett att mina senaste föreläsningar har lagts ut i kommentarerna innan jag själv hann med det. Här kommer de för den intresserade: Föreläsning i Oslo om Dan Park och konstcensur och föreläsningen i Christiansborg i Köpenhamn om yttrandefriheten.
Eljest och annars eller som alltid är det identitetspolitiken som hetsar i varje fall en del av de ivrigaste människobarnen. Till vem och vad tillhör jag? Och vem är jag? Dessa frågor har en existentiell grund men av den anar man inte mycket i den stora huggsexan om att hamna på rätt köl i det politiska landskapet. I identitetspolitiken framhålls det ofta att Tant Brun far fram som en stormvind i Europa (i motsats till Tant Grön som har förlorat en del av sin popularitet). Hon har även fått fäste i Sverige, i Ungern är läget extremt men också mycket allvarligt i Nederländerna och Serbien. Detta enligt en nyutkommen bok Art and the F Word: Reflections on the Browning of Europe som presenteras på söndag i Tensta konsthall (Kunstkritikk). Identitetspolitikens anhängare har fått ett hyggligt fäste i konsten och med den tänker man sig att konsten har den bestämda uppgiften att förespråka uppbygglighet.
Nationell identitet är inte längre någon god norm, vill man framstå som god skall man givetvis presentera sig som världsmedborgare. Vad man bör säga och inte säga uppdateras varje dag. Säkert känner läsarna redan till att det inte längre går för sig att fråga efter en persons nationella bakgrund om denna person kan misstänkas representera en s.k. ”svag” etnisk grupp. Man kan t ex, som jag gjorde idag när jag hamrade på Nimis, fråga sådana varelser som visade sig komma från Litauen, Skottland eller Kanada. Det går för sig. Trampar man fel hamnar man omedelbart i rasistidentiten. Om så skulle vara fallet är det inte hela världen, lite rasism är synnerligen nyttigt för att förstärka antirasisternas maniska identitetssökande. Ty vad vore antirasisterna utan rasisterna? Om de inte finns eller fanns eller skulle försvinna får de uppfinnas. Allt för den goda sakens skull eller snarare längtan att tillhöra de sista dagars heliga. Det är sålunda trångt i portalen. Vi vet ju redan att vissa religiösa symboler är djupt problematiska men även sådant som kan skapa associationer till nazismen är föremål för ett intensivt intresse. Nicki Minajs senaste musikaliska bidrag Only kan, om man anstränger sig, uppfattas som olämplig, åtminstone för ungdomen (DN). Estetisera ej fel saker om du inte vill skaffa dig en identitet som felestetiker. Detta var dock tidigare vanligt i konsten.
I konsten rör sig också identiteterna. De nyssnämnda konstaktivisterna är en möjlighet. Man får nog säga att det hittills är tämligen oskyldigt. Gårdagens omnämnande av Schlingensiefs projekt för att översvämma Kohls villa är så långt man brukar komma. Och utan vidare kan man slå fast att konsten kan skapa en alternativ politik även om det inte är så enkelt att räkna ut vad man skall ha den till. Varken viljan, engagemanget eller analysen saknas men konstens trollstav fungerar bäst i konstvärlden eftersom dess huvudsakliga uppgift är att understödja konstnärernas eller andra konstagenters karriärer. Ledorden är ”jag är betydande” och det är fullt förståeligt. Konsten erbjuder dock även andra grupperingar och den klassiska kategorin mångtydighet (”mångfald” är en helt annan sak) har hittills överlevt alla försök att bli bortjagad.
Vi har ju en Tant Rosa också i galleriet, vars konstnärliga bedrift bestod i att elda upp pengar! Samma performans kan endast upprepas med hjälp av nya donationer. Dyrt för lite aska!
Dilsa Demirbag-Sten i DN idag. Låter som det handlar om Dan Park, men hans namn nämns inte.
”Symptomatiskt för debatten i Sverige, som gärna tar ansats i bildkonsten, är att den sällan rör sig bortom frågan om konstnären är rasist eller inte. Personargumentet är ett fattigdomsbevis och kommer aldrig att nära ett konstruktivt politiskt samtal som söker allmänmänsklig giltighet…”
”…De flesta som efterlyser en konstruktiv dialog ledsnar och söker sig till mer fruktgivande forum och samtal”
http://www.dn.se/nyheter/dilsa-demirbag-sten-identitetspolitiken-ar-forodande-for-debatten/
Dilsa Demirbag-Sten och Hanne Kjöller är väl två av de få som fortfarande kan tänka själva.
Resten är en skock får som endast är måna om att bekräfta sin tillhörighet till den vänsterinfluerade konsensus som råder inom media i Sverige idag.
@Från Graven
De kanske är så få eftersom de hamnar på plats 6 i följande lista?
http://time.com/32647/which-professions-have-the-most-psychopaths-the-fewest/
Konst har en form och en estetik vilken gör föremålet A till B medan det med alla mätbara parametrar ändå förblivit A utom att en konstnär C sagt att det för honom är B. Sådant utmanar och provocerar och därför anser konstvärlden D att konst består av utmaning och provokation. ERGO: D innebär alla C innebär i sin tur A kan bli B ;vilket kan uppfattas provocerande. Allt detta är trivia utom det sista, att uppfatta och förstå. Konstnären C uppfattar sitt, publiken E något annat och vill tjära & fjädra C. Lika trivialt. E icke D(C)! Konst är emellertid att kunna förstå – dess ok är lätt och dess förkunnelse, ehuru överraskande, dock mild och helande. Vilks föreläsningar är förtjänstfulla försvar av det lilla utrymme konsten i vår positivistiska värld anser sig tilldelad – att provocera och ju grövre, desto bättre. Konsten verkar ha upplösts till spekulativt strategiskt tänkande i ett slags ideologiernas kamp – varav den mest inflytande är onämnbar. Den borde varit djup förståelse. Förståelse innebär inte kategoriskt också tänkande, tänkande innebär inte kategoriskt förståelse. Den ena är magisk, den andra analytisk.
Doktorn skriver som en Guru
Rätt spännande att fundera över vad som kommer hända med all denna identitetshets. Kanske kommer en backlash, där fler och fler skiter i att utforska sin egen identitet och istället får som ideal att låta sitt jag upplösas i ett stort, kollektivt projekt. Vad skönt det låter. Vara en del av något större och inte någon jävla pajas som ägnar livet åt att inventera sig själv och sin identitet. Som vanligt gör man kanske klokast i att sitta lite vid sidan om och betrakta alltsammans, varför inte med en skål med popcorn.
Hej Lars, roligt att läsa att du fortfarande jobbar med Nimis. Nimis var ju ursprungligen tillägnat de baltiska folkens frihetslängtan, en på den tiden (mitten av 80-talet) mycket kontroversiell ståndpunkt som retade gallfeber på den tidens etablissemang. Hade Park och Rönnquist blivit frikända om rätten lyssnar på ditt Osloföredrag? Eller om Park representerats av en stjärnadvokat. Tror inte det, det fanns ju sedan tidigare en prejudicerande dom i Hovrätten. Tror däremot att både Park och Rönnquist blir frikända i Högsta domstolen, som har sitt säte i mer neutrala Stockholm. Det enda ”bevis” malmöåklagaren presterat mot P&R är en tårdrypande teaterföreställning i tingsrätten med Jallow i huvudrollen. Borde inte räcka i HD
Politisk korrekthet (PK) tycks vara den axel, kring vilken bedömning av dagens konst snurrar. Den uppmuntrar all slags sexuell perversion, förlöjligar kristen tro, ställer allehanda minoriteters intressen i rampljuset (men klädsamt icke judiska), smutskastar den vita rasen, i synnerhet vita män, stödjer Israel och fruktar Anti Defamation League. Sedan kan konstnärer skutta ikring med hakkors och pikanta Hitlerhälsningar samt provocera lite och kanske även skaka lite galler så det blir konst av det hela – det betyder föga i det stora sammanhanget och tjänar endast till att cementera föreskriven PK. All betald konst tjänar Makten.
Per L.
Vilken dom avser du? Har du ett NJA-nummer?
mvh
Man får nog inte glömma tant svart heller…
Sverige toppar tydligen statistiken gällande IS-rekrytering i Europa.. SÄPO verkar ha fullt upp med att jaga fildelare och nättroll så vi får hoppas på det bästa när de kommer tillbaka…
http://www.svt.se/nyheter/is-celler-finns-i-sverige
Advokat von Graven – borde känna till att endast rättsfall i Högsta domstolen, sammanställda med avgörandena i underrätterna, publiceras i NJA (Nytt juridiskt arkiv).
Rättsfall i hovrätterna saknar således NJA nummer…