Trots allt är det inte bara nuet som räknas i konsten. Minst lika viktigt är att skapa en markering som blir historisk. I varje fall något som håller tills vidare. En konstnär som har hängt med länge är Douglas Gordon. Han är skotte och så pass nationalist att han röstade ja i valet om att Skottland skulle lämna samfundet. Den nationalismen går för sig. Bortsett från detta är hans milstolpe i konsten 24 Hour Psycho från 1993. Det är alltså en långsam uppspelning av Hitchcocks film i en videoinstallation. Gordon håller sina verk öppna för betraktaren men man brukar generellt säga att 24 Hour Psycho är en undersökning av filmmediet. Konstnären har varit synnerligen framgångsrik och har idag en ranking på 24. Alltmer har han blivit vad många andra konstnärer i längden får ägna sig åt: Att producera event. Hans senaste bidrag i den genren är Tear Become Streams Become på Armory i New York. Här har han låtit bygga en väldig vattenbassäng samt placerat den berömda pianisten Hèléne Grimaud vid en flygel (som teknikerna har lyckats skydda mot luftfuktigheten) för att spela vattenmusik. Ett klassiskt program som inleds med Luciano Berios Wassermusik från 1961. Det är inte första gången klassisk musik intresserar Gordon – och inte heller tårar – eller swimmingpool vilket framgår av kontexten till hans verk K 364 (2010) (Mozart Sinfonia Concertante). Men sålunda produceras estetiska värden genom nya förpackningar, transformationer, referenser och händelser från konstnärens eget liv. Lite uddlös estetik kan man tycka men man får nog tillstå att estetik med udd är något som inte förekommer eller ens kan förekomma särskilt ofta. Det här exemplet kan i varje fall peka på det som just nu intresserar mig: Att konsten alltid kommer att häfta vid att producera estetik, dvs. att något hela tiden handlar om något annat.
Jeremy Deller (212) är född samma år som Gordon 1966. Hans genombrott kom något senare, i början av 00-talet. Han är långt mer socialkritiskt inriktad än Gordon. Men även han kan transformera sociala mönster i musikalisk form. Det här är inte så dumt: Acid House i blåsorkesterformat som bland annat har framförts i Tate Modern.
Bror behagar begagna vältaliga vändningar…
”…man får nog tillstå att estetik med udd är något som inte förekommer eller ens kan förekomma särskilt ofta. Det här exemplet kan i varje fall peka på det som just nu intresserar mig: Att konsten alltid kommer att häfta vid att producera estetik, dvs. att något hela tiden handlar om något annat.”
Är det tänkbart Bror – såsom det folkligen bjudes säga utan större akademisk finessrik högaktningsfullhet – ”snöat in på” den franske filosofen Derridas paradoxer?
Ur eget manus hämtat:
”Jaques Derrida (1930 – 2004) kritiserade metafysikerna för deras underförstådda antaganden att ’grunden’, eller jaget, eller varat för dem alltid tycktes antas vara ett slags närvaro.
Han använde Herakleitos (500-talet f.Kr.) dialektik: Intet kan förstås utan dess negation – vad det icke är. Ergo, ingen absolut närvaro kan vara möjlig.
För Derrida blir ett ursprung det icke ursprungliga. Icke ’något’, utan ’intet’ får stå till grund för jaget.”
Bror tycks visa oss sin sökaresjäl.
Men Derrida gjorde samma misstag som alla andra filosofer. Ja – man kan ta dem alla över en kam. ’Filosoferna säger att…’ Han upphörde aldrig tänka.
Nuet saknar negation.
***
(Vara & Viljande, manus 2014)
Frater
Jag förväntar mig att få mitt ex signerat!
@Från Graven
-Åh samlar du också på dedikationer? Jag har Sartre, Sagan, Hesse och Habermas m.fl.
Heidegger: jag är grön av avund på flera av dem!
Knappast Derrida. Han hade sin tid i konsten under 80-talet och något in på 90-talet. Idag är han praktiskt taget bortglömd. Uttalandet om estetiken är bara en enkel beskrivning av hur det fungerar i nutiden. Modernismen producerade estetik med udd men när det inte gick längre fick konsten en ny ordning. Det lär inte vara möjligt att göra något återtåg därför blir estetiken fortsatt underordnad med avseende på udd. Likafullt finns den där.
Jag förstår efter Brors förklaring att modernismen gav det estetiska udd och sedan följde en tid med uddlöst men likafullt estetiskt framtonad konst.
Jag förbryllades mest av formuleringen att ’något hela tiden handlar om något annat’ – vartill jag föreslog en smörjelse med Derrida för att göra mig en bild av aktuella konstupplevelse!
Grunden till detta är konstens oklarhet (och den brukar vara distinkt). Oftast är det så att även i de fall konsten ger sig på ett till synes bestämt socialt eller politiskt ämne blir utförandet en annan sak där det i regel är nödvändigt med en handledning för att förstå vad det påstås handla om.
Således är det skrivna språket med all syntax icke ägnat att beskriva annat än enkla klart utsägbara relationer.
Vi må ihågkomma den store Thomas Aquinas, vilken på 1200-talet dikterade sina Gudliga Summor i Paris till flera skrivare samtidigt – men när allthop fullbordats fick uppleva ett skärpt medvetandetillstånd så han prisade Den Högste och sade att allt han själv åstadkommit varit likt ’hö och halm’ inför vad han fått se, lade ner sin penna och dog någon månd därefter.
I det eviga nuet finns vår vilja – som är ett bitte litet uns övernaturligt och vårt varande – alltihop flyter här in i vartannat – och vi måsta bliva vakna – för den helige Thomas tog uppvaknandet hela livet.
Jag tänker mig att även konstens apostlar försöker på olika vis bäst var och en har vett och själsdjup att luta sig emot – sålunda ur mörkret famla mot ljuset.
***
”Konstens oklarhet är distinkt”.
Inte bara konstens utan allegorin med politikens senaste pressträff i Harpsund är påtaglig.
I spänd förväntan på en analys om Söders kontroversiella uttalanden i 1945…
Hvorfor er samtidskunstnere redde for det vakre? Hva er det ved skjønnhet som er skremmende? Er det at skjønnhet er absolutt? At skjønnhet er en egenskap ved Gud? I så fall er kunstnernes frykt forståelig – hvem rygger ikke unna i møte med det absolutte? Men å late som det absolutte ikke finnes er bare feigt.
Svaret är nog enkelt. Konsten i modern mening har främst strävat efter att utvidga estetiken genom allt mera utmanande framställningstekniker. Det skulle visa sig att även de mest aparta uttryck uppnådde höga estetiska värden (alltså skönhet och uttryck). Nu är det inte längre möjligt att skapa överskridande konst i den bemärkelsen. Överskridandet har blivit beroende av innehållet.