Professorn i Konstvetenskap vid Södertörns högskola (dit lär jag aldrig bli inbjuden för att tala om yttrandefrihet) har kommit ut med en ny bok Kontemporalism. Om samtidskonstens historia och framtid. Jag har bara hunnit läsa en recension av den (Kunstkritikk) men något kan sägas i det intressanta ämnet Samtid. Giorgio Agambens definition av samtid:
”Contemporariness is, then, a singular relationship with one’s own time, which adheres to it and, at the same time, keeps a distance from it. More precisely, it is that relationship with time that adheres to it, through a disjunction and an anachronism.”
Nog ett av de bästa försöken. Den som vill vara samtida skall uppfatta något som ännu inte är givet. Man får då dra sig mot denna tidsanda och samtidigt skapa en distans. Denna hållning blir samtidigt anakronistisk. Men man kan också säga att det handlar om att uppfatta sådant som snart kommer att bli rådande. Karlholm vill ha en egen modell och tar avstånd från Agamben:
”Skillnaden mellan Agambens i grunden dikotoma syn på samtiden som ’den relation till tiden som häftar vid den genom en frånkoppling och en anakronism’ och min egen är att han gentemot vissa rådande temporala förutsättningar tycks romantisera utbrytningsförsök, självvalda avståndstaganden, asociala impulser, svärta och ett i grunden elitistiskt idiosynkratiskt utanförskap på gränsen till världsfrånvändhet och patologisk inåtvändhet. /…/ Jämfört med denna position framstår min egen anakrona vision som ljusare och mer lekfull”
Karlholms ”anakrona” vision tycks handla om att betrakta alla tiders konst som samtida. I mötet med den samtida betraktaren kan all konst bli samtida. Det är säkert ljus och lekfullt och som det framgår skall det inte stöta sig med vare sig koloniala eller centralistiska perspektiv, ej heller framlocka nygamla former av antropocentrism och individualism.
Emellertid har jag själv blivit alltmer intresserad av att upprätthålla den så förkättrade modernistiska konstmodellen. Naturligtvis med en del justeringar som t ex föreställningarna om konstens djupa andlighet & evighet eller dess estetiska identitet. Det är fullt möjligt att beskriva konstskedena på traditionellt sätt. Modernismen avlöses genom att det konkurrerande konceptuella paradigmet bryter ut i postmodernismen som relativiserar allt utom sin egen förträfflighet. Men i sin tur visar det sig lätt att reducera postmodernismen till en konstriktning. Efter postmodernismen följer den internationella samtidskonsten, en epok som inleds under 1990-talet och som ännu pågår. Dess livskraft bygger på att den gör världens plågor och ansvar till sina och att den koloniserar världen, en kolonisation som ännu pågår. Och här är det inte fråga om vare sig Agambens eller Karlholms samtid. Samtiden är dagens angelägna frågor. Konsten kan givetvis inte få fram något om vad som skall komma. När konstnärerna gör sina visioner är det inte fråga om framtid utan mer eller mindre fantasieggande underhållning. Men ännu vanligare är att de tar sitt ansvar och uppträder med förödande politisk korrekthet. Detta betyder dock inte att alla konstvärldsagenter är bundna vid ett samhällskontrakt. En och annan kan kanske fortfarande spana enligt Agambens formel. Visserligen är framtiden inte längre något som man hoppas särskilt mycket av, men det kan bli som det brukar: Inte som vi hade tänkt oss. Konsten kan ju inta den positionen för att förnya sig.
Samtiden ser oftast inte vad som händer under fötterna.
… eller ovanför huvudet.
Det lär till och med finnas de som tror att samtiden är samtidig överallt och i alla sammanhang.
Kan en professor,
som på pseudofilofiskt manér risar kollega, att denne … gentemot vissa rådande temporala förutsättningar tycks romantisera utbrytningsförsök, självvalda avståndstaganden, asociala impulser, svärta och ett i grunden elitistiskt idiosynkratiskt utanförskap på gränsen till världsfrånvändhet och patologisk inåtvändhet …
annat vara än en skrattretande figur i någon kär gammal teaterfars?
Har jag rätt
att konsten för hundra år se’n var ’modern’, i vår ungdomstid, blivit konceptuell och nu, sedan vi blivit män, ’samtidig’ samt att dess ’djupa andlighet’ har ’justerats’?
Signor Giorgio Agambens ’definition’ av samtidstolkens egenskaper slutar med en italiensk kullerbytta att hans geniala ’närmande & fjärmande’ också skulle vara ’anakronistiskt’
– ett i sammanhanget meningslöst utfyllnadsord –
vilket tycks visa hur de konstlärde, efter att ha bannat estetiken ur sina teorier, istället försökt inlemma den i sia texter!
Ordvalsen går igen.
Intressant att Doktorn markerar det här. Det säger faktiskt en del. Agamben, som dock är en storhet av annat format än Karlholm, håller öppet att konstnärerna kan bryta diskursen och sabotera de korrekta idéerna och även att konsten kan tillåta sig att strunta i allting som rekommenderats. Karlholm, så långt jag nu kan se utan ha läst hans bok, verkar vilja falla in i de angelägna problemen med krav på följsamhet.
Agamben har inte fel här. Paradoxen blir naturligtvis att ju mer samtid desto mer anakronism. Samtiden är inte det uppenbara utan något som skall uppfattas som det underliga: Vad pågår i det pågående? När det gäller den bannade estetiken är det idén om att konsten skulle ha en alldeles särskild sådan som är problemet. Estetik i största allmänhet är inte på något sätt bannat, men inte heller någon huvudsak.
Så hur ser samtidskonsten ut i Swatdalen just idag?
Är allt en anakronism eller är tiden ur led?
Anakronism uppfattar jag vara ett ’kronologiskt misstag’.
Agamben: …Förtydligat, den relation med tid, som häftar vid den genom separation och ett kronologiskt misstag…
det blir liksom pannkaka av det hela.
Därav min lilla iakttagelse om bruk av onödiga ord i avsikt att briljera.
Redan ’vidhäftandet genom separation’ är ett tillräckligt märkligt uttalande.
Jag tycker inte det är särskilt märkligt. Den som söker det samtida på en fördjupad basis kommer att lämna den ”obekymrade” samtidsuppfattningen. Men häftar naturligtvis ändå vid det samtida – samtidigt som det skapas en separation.
Sökarens uppfattning var väl aldrig obekymrad från början? Att han skulle bytt en nivå mot en annan har man obekymrat tillskrivit honom. Separation från massans intellektuella öde kan ha kommit frän medfödd begåvning – detta leder till tydligt skönjbar kontrovers individ kontra massa.
Det går att krångla en del med ordval. Men tar man exemplet konsten har den ofta tillskrivits förmågan att fånga Zeitgeist. Konstnärerna skulle alltså agera i en samtid som man tar avstånd ifrån och samtidigt skapar samtidigheten Zeitgeist. Det är naturligtvis inte enbart konstnärerna som ger sig på sådant.
Zeitgeist är naturligtvis lättförståeligt – men är avståndstagandets roll i det hela – att konst nödvändigtvis skulle vara begränsad till kritik?
En gång uppsatte jag i Visby posters till Din räkning med texten NU!
Jag tror nuets magi vore betydligt fruktsammare teoriunderlag än de vanliga perukstockarnas vyer. Hela process-work psychology använder enbart nuets ingång… Det borde även konsten göra för att få fatt i Det Som Är. Här finns även shamanens port till Pohjola och Päivila.
Tiden blir historia. Nuet är evigt. Båda motsvarar kontrapunkt förenad i samma tonsteg. Musik är logik på ett högre medvetandeplan där ’mängd’ upphör ha betydelse för estetisk balans. ’Samtidskonstens’ misstag är stort när den avsagt sig intellektets och estetikens andligt kreativa betydelse.