Hemmets lämnande har föranlett en del diskussion, kanske emellanåt inte på högsta nivå men så är det (HD).
Mer kommer av dagens mödor men det är ännu hemligt.
-
Senaste inläggen
- 3361: Lars Vilks 2021 4 oktober
- 3360: Udda konstekonomi 2021 29 september
- 3359: Konst och mode. 2021 27 september
- 3358: Litografi och bok 2021 26 september
- 3357: Osmakligt 2021 22 september
Bloggarkiv
Kategorier
Sidor
Blogroll
Vilks konsteori
Vilks projekt
Nya kommentarer
- Henrik om 3361: Lars Vilks
- Luca Nesi om 3361: Lars Vilks
- Jor-El om 3361: Lars Vilks
- Henrik Kugelberg om 3361: Lars Vilks
- Lennart Holmgren om 3361: Lars Vilks
- V om 3361: Lars Vilks
- Cecilia Wetzel om 3361: Lars Vilks
- Hans Erling Jensen om 3361: Lars Vilks
- Sussie om 3361: Lars Vilks
- Peter Ekström om 3361: Lars Vilks
Läste kommentarerna på HD. Yttrandefrihet är lite värt innan censuren kommer eller någon stänger in en och kastar nyckeln, eller skickar en kula i skallen. Även då räcker tanken bara en vecka eller tills det försvinner ut tidningssidorna.
Känner med dig. Du är strong.
Enligt uppgift springer det omkring en turbaniklädd hund i Kullabygden. Hunden synes vara av rasen gatukorsning. Typ Rondell.
Vår Kung hade i unga år en svart labrador som lystrade till namnet Ali. Efter att det Saudiska hovet fick veta detta fick Carl 16 Gustav byta namn på hunden. Till typ, Charlie. Okänt vad den aktuella rondellhunden heter.
Varningsklockorna dånar högt när Kungen måste kräla i gyttjan för det Saudiska hovet!
Jag håller med elina.
I en svår stund gäller det också att se efter vad det ändå finns kvar. Det kan vara oväntade öppningar och oprövade stigar.
Det kan tom. på sikt bli till stor fördel.
Till att börja med – det minsta vi kan göra – är att hålla debatten på denna blogg varm – om inte kokande!
Kloke ord Doctorn, både med dette at uventede åpninger kan dukke opp og at det minste vi kan gjøre er å holde debatten på denne siden varm. Jeg har lest denne bloggen i noen uker nå og tror jeg kan ha noe å bidra med fra tid til annen. Men det er mulig at jeg må bruke litt tid på å finne ut av tonen.
I den sammenhengen Lars, vil jeg be om unnskyldning for at jeg kan ha trukket diskusjonen om hemmets lämnande ned på et lavt nivå. Jeg forstår veldig godt at det er belastende å bli tvunget til å forlate hjemmet sitt, og ser nå at et par av innleggene mine kan oppfattes som taktløse.
Kim,
jag tror det är o finne ’tonen’ – det är lite av en ’kom som du är bjudning’. Lars är svärt intressert av samtidskunst – åtminstone teoretiskt – ända sedan Engångsuniversitetets dagar han sammankallade 1978 på jakt efter konstens ’lapis philosophorum’ eller ’konstbegreppet’. Huruvida ett sådant kan vara möjligt kan det vara si o så med – och bäst debatt blir det ’si on est contre’ som fransosen säger o tycker konsten var bättre förr. Lite politiskt goda potäter o kryddning med dito inkorrekt kryddning ’et voilà’ grytan är klar att serveras. Allt med liv o lust!
Jag menade jag trur de er LETT å finne tonen…
Takk Doktorn! Det var hyggelig av deg å respondere. Jeg har selv hatt stor glede av å lytte til Lars sine forelesninger. Det er en del år siden nå. Å oppdage denne bloggen har jeg sett som en stor gave. Jeg har begynte å lese fra starten, altså 2005, og har foreløpig kommet et par år videre. Noe av det kjenner jeg igjen fra tidligere – hans enorme kunnskapsmengde, skarpe og rasjonelle blikk, og ikke minst humoren som jeg liker så godt.
Diskusjonen omkring kunstbegrepet er uhyre fascinerende. Og når vi er her, har jeg lyst til å bringe fram følgende problemstilling: Hvis vi tar utgangspunkt i den institusjonelle kunstteorien, kan vi da tolke kunstopplevelsen som en slags placeboeffekt?
OT. Janne Josefsson är utan tvekan Sveriges viktigaste journalist i nutid.
Den istitutionella k-teorin innebär att en ’konstvärld’ avgör k. Denna definierar sig själv o kan bero på allt utom k. også. För en gammal Jungian uppvisar den klart satanistiska drag å är i höjeste grad suspekt. Du har rätt k. då bara kan bli till betraktarens ’placebo’. Oxo att Lars V. har fin humor når han snakker om sina kunstskapelser! För mig er kunst en varandefunktion och tänkandet ett redskap i något varnades hand. Sann k. är ett budskap från högre varandenivåer vi kan besitta i lägre nivås språk. Högre nivåer har mer frihet. Estetik är en balans oberoende av matematiskt bestämd mängd. Konstnär Lars Vilks känner jag väl. Den finns i hans ’essens’ eller i Jung’s ’Das Selbst’ och är uppfinningsrik som sig bör när man är konstnär. Undskyld min hemmagjorda norska jag lärt mig i Narvik. Ars longa, vita brevis.
Nej det är ingen placebouppgift. Varje värld skapar i sig autentiska upplevelser utifrån de värderingar och uppfattningar man har. Spelar man crocket får man crocketupplevelser och de är nog så äkta. Det är klart att den inst konstteorin är suverän eftersom den klarar av det ingen annan teori förmår, att beskriva konsten. De traditionella teorierna laborerar alltid med konsten som essens som aldrig kan förklaras. Men konstspelet är ett spel på ”riktigt” eftersom det kan skapa det mesta som kan vara av intresse. Givetvis alltid som fiktion.
Jag tror Du underskattar mig en liten lätt förlåten smula … Varje värld… Konsten är alltså bara en värld bland många och ingalunda unik eller stor eller andra överlägsen eller gudomligt skön – vartill vill Du då reducera den? Du nämner ’teorier’ med stor patos av vilka en synes Dig överlägsen. Och tillfogar Du att ’konstspelet’ är på ’riktigt’ – fast ’som fiktion’. Jag tror vi dock är överens – Wittgensteins språkspel ville påvisa att de flesta filosofiska spörsmål upprinner ur terminologiska missförstånd.
HD:s kommentarsfält är verkligen dyster läsning. Jag var i San Francisco för en vecka sedan och såg en utställning av Ai Weiwei på Alcatraz.
En bild ifrån utställningen:
https://www.a-n.co.uk/wp-content/uploads/2015/01/AiWeiWeiAlcatraz3.jpg
Porslinsblommorna i toalettstolen ska symbolisera yttrandefrihet. Weiwei oroar sig för att man i Kina men även västvärlden är på väg att spola ut yttrandefriheten med avloppsvattnet.
Adam
Förvisso. Men det finns ljusglimtar.
Det ter sig mindre som att folk inte vill ha yttrandefrihet och mer som att de endast upprepar två inarbetade argument: kostnadsargumentet och självcensureringsargumentet.
Jeg hørte en forsker, eller lege for en stund siden si på radioen: Man skal ikke undervurdere placeboeffekten!
Med det tror jeg han mente at innen medisin, både alternativ og skolemedisin, er ofte placeboeffekten en betydelig del av pasientens bedring. Oversatt til kunstfeltet, spør jeg da om man kan si følgende: opplevelsen av et kunstverk er like genuin som opplevelsen av å innta et godt, tilberedt måltid. Men så har vi en forventning om at kunstopplevelsen er noe helt spesielt, og at den overgår verdien av kunstene (techne). Som en følge av dette opplever vi kunstverket som mer verdifullt. Det er her jeg spør meg om en form for ”placeboeffekt” kommer inn. Det er bare en tanke jeg har lekt med i det siste.
Kin,
Hva er verdi, etter din mening?
Selv mener jeg at verdi er umulig i et gudløst univers. Den institusjonelle kunstteorien er intellektuelt pirrende, men det er alt. Intellekt er verdiløst i et verdiløst univers.
Akkurat Inge!
@ Inge
”…verdi er umulig i et gudlöst univers.”
Jag ser det från en helt annan synvinkel:
vi människor är, rent biologiskt, flockdjur. Vi behöver vara del i en flock för att känna trygghet, trivsel och livsmening.
Barn som fått kärlek och gemenskap har en grundtrygghet som ofta medför att den vuxne söker fortsätta leva så även med nya människor i kärlek och trevliga sysselsättningar.
Jag har mött många människor som är nöjda med livet och de funderar inte på om Gud finns eller ej!
Enligt min erfarenhet är andliga frågor inte intellektuella spekulationer utan man känner kommunikation mellan ande och ande dvs din ande i denna fysiska värld kan få kontakt med andar i andevärlden.
Verdispørsmål er vanskelig for meg forklare, men jeg kan gjøre et forsøk. Dermed risikerer å rote meg ut noe som jeg i etterkant kan se ikke holder likevel. Dog er det spennende å undres sammen med andre, så det er hyggelig at du spør Inge.
I første omgang ser jeg noen grunnleggende verdier som er viktig for meg, og det har ingen ting med Gud å gjøre. Dette dreier seg enkelt sagt om dyder for eksempel vennlighet, redelighet og respekt. Jeg følger Tallskog langt på vei her.
Disse begrepene har likevel lett for å ende opp som floskler, og jeg skal heller ikke gå nærmere inn på dem for utgangspunktet mitt tidligere var kunst kontra kunster.
For meg handler kunster om noe mer enn bare rent håndverk som blir utført automatisk. Når jeg utfører en kunst (techne), så dreier det seg om å bruke hele spekteret jeg har av intellektuell/åndelig kapasitet, kroppslige ferdigheter og sansninger. Det kan banalt nok handle om det å snekre et møbel, dyrke en hage, eller utføre yoga for den sakens skyld.
Når vi kommer til kunsten, blir det litt annerledes. Her skal utfallet utfordre noe hos betrakteren også. Og da er det kanskje lurt å fortsette undringen som en betrakter av et kunstverk.
På den ene siden tenker jeg at det kan se ut som om verdien i kunstverket ligger i nettopp det at det er utpekt som kunst. At jeg ser skapet, hagen eller yogaøvelsen som noe mer og annet enn bare skap eller yoga. Det får en annen type verdi. Ready maden er et godt eksempel på slike verk. Det underlige er at opplevelsen av og til kan være ganske være sterk og inderlig. Dette synes jeg i grunnen er ganske underlig. Hva er dette for noe? Det er her jeg for enkelthets skyld har grepet til tanken om at det kanskje kan dreie seg om en slags placeboeffekt, da.
Ble dette veldig surrete?
Jeg ser altså placeboeffekten som en slags katalysator for noen typer opplevelser, og tenker at slike opplevelser har sin egenverdi. Denne verdien blir tydeliggjort i refleksjonen. Sånn sett ligger kunstverdien like mye i refleksjonen du gjør i etterkant av opplevelsen. Jeg tenker at det nettopp er refleksjonen som beveger deg videre.
Jag tror man måste se på några exempel för att kunna få fram någonting. Tania Bruguera sätter upp en zon för Freedom of Speech i Havana. En del upplever det som ett bra konstverk och andra som ett dåligt. Men var kommer placeboeffekten in?
Når sukkerpillene ikke fungerer, når pasienten ikke opplever endring, vil pasienten si at det var en dårlig medisin – han vet ikke at han befinner seg i kontrollgruppen. Andre i kontrollgruppen vil si at medisinen var god fordi de opplevde endring. Tar jeg feil hvis jeg sier at den institusjonelle kunstteorien ikke kan tilby en ordentlig medisin, altså en som virker uten placeboeffekt?
Jeg hørte noen si en gang at problemet kunst egentlig var ganske enkelt: ”Art doesn’t exist”, sa han.
Du tar nog fel. Den institutionella konstteorin möter inte någon större entusiasm i konstvärlden därför att man anser att den är cirkulär, dvs. den tillför inte särskilt mycket: Konst är konst därför att man kallar det för konst. Det går att utvidga den till att bli långt mer specifik och att även bestämma kvalitet. Men den teorin är inte allmänt känd, det är främst jag som har utarbetat en sådan. Det man är överens om i konstvärlden är att den är nödvändig för att förklara varför readymades är konst.
”Konst finns inte” – om man ser konsten som en social konstruktion är detta riktigt. Det finns ingen konstessens enligt romantiska konstteorier. Å andra sidan får man också säga att även sociala konstruktioner skapar sådant som existerar och fungerar.
”Träning lika bra som medicinering”…står att läsa.
Kan det vara en variant av placeboeffekt?
Jeg tror jeg skjønner hva du mener – at det nettopp er fordi kunsten er en sosial konstruksjon, at RH har blitt så skremmende.
Hvis man bruker medisin som allegori igjen, så er det interessant å tenke på følgende: hvis man tror at man har inntatt et veldig giftig stoff så vil man kunne få symptomer som minner om alvorlig forgiftning. Det trengs selvfølgelig et maktapparat i bakgrunnen. En autoritet med stor innflytelse som sier at den er giftig. I RH’s tilfelle ligger det i tillegg alvorlige trusler bak advarselen – så alvorlige at jeg selv har problemer med å se RH uten å føle ett visst ubehag – jeg kjenner snev av redsel (og det for en tegning…!?).
RH innpakket på Christos vis finner jeg mindre vanskelig med tanke på redsel. Den har et visst humoristisk aspekt og for noen kan den kanskje tolkes som et forslag til kompromiss – skjønt jeg er usikker på om kunstneren mente det slik.
Hei CeDe
Jeg snakker ut i fra en amatørs ståsted når det gjelder trening. Og med tanke på placeboeffekt har jeg bare brukt det som et bilde for å forstå noen ting jeg har lurt på lenge. Jeg har altså bare en overflatisk kjennskap til fenomenet.
Med tanke på trening, tror jeg det kan finnes en viss placeboeffekt, men for meg er det i alle fall helt innlysende at fysisk trening både kan ha en forebyggende og helende effekt, både sjelelig og kroppslig, i forhold til mange sykdomssymptomer .
Hej Kin.
Som det heter ”tro kan förflytta berg”. Tro är nog ett starkt incitament i hela vår tillvaro. Se bara på de religiösa som dessutom är helt övertygade enbart av tro. Så vad är placebo och vad är inte. Placebon är ju en effekt eller affekt som är rent kemisk man kan alltså tankevägen påverka sin egen kemi. En del är bättre på det än andra så även den som får ”riktig” medicin är beroende av sin egen tro på dess verkan för att få optimal effekt.
Vi kan ju på nära håll se en placeboeffekt. Vem som helst skulle nog bryta ihop och behöva mediciner vid en livssituation som den Lars Vilks befinner sig i just nu. Men han har en förmåga att tänka sig igenom problem och se dem från annat håll och påverkar i och med det sin kemi och välbefinnande på ett positivt sett. Om alla hade den förmågan skulle många läkare gå arbetslösa.
Godt sagt! Jeg er helt enig med deg, CeDe.
For øvrig tror jeg et av kjernepunktene ved trening så vel som mange andre aktiviteter handler om flow og ikke placeboeffekt.
Det förstår jag inte – att RH skulle vara skrämmande för att konsten är en social konstruktion. Oavsett vilket konstbegrepp man har skulle RH varit skrämmande genom reaktioner som kommer utanför konsten och där man är fullständigt ointresserad av den. Jag vet inte om du har kommit in på det gamla problemet med konstens kontextberoende. Serranos Piss Christ är en enbart vacker bild, tills titeln blir känd.
Joda, jeg skjønner hva du mener. Det er selvfølgelig konteksten og assosiasjonene som vekker ubehaget.
Men billedforbudet innen enkelte religioner, er ikke det sosiale konstruksjoner? Jeg forstår at diskusjonen omkring religiøse bilder ikke trenger å ha noe med det moderne kunstbegrepet, eller kunstverdenen å gjøre. Men kan man se bort i fra at kunstverdenen har en viss autoritet, og dermed også noen ganger virker truende på verden utenfor?