I samtidskonsten spelar inte längre konstverken huvudrollen. Först och främst måste rättvisekraven uppfyllas. Hur många kvinnliga konstnärer finns med i en viss utställning? Hur är den globala fördelningen? Hur fungerar det curatoriska temat? I vilka kontexter skall de enskilda verken läsas, bortsett från att de ingår i det övergripande temat? Efter en sådan basal mangling blir det inte mycket till övers för en fri tolkning av verken.
En svåröverkomlig plump i protokollet är konstmarknaden. Den ogillas av rättänkande konstvärldsmedlemmar. Men det är svårt att göra något åt den och utan den skulle konstens förlora sin viktigaste drivmotor. Dessutom är det konstmarknaden som bjuder på de mest gångbara nyheterna och sensationerna i konstvärlden.
Artprice har publicerat sin rapport över konstmarknaden och man kan se att det ser bra ut. 2008-2009 såg det ett tag mörkt ut men det blev inte det fall som många hade förväntat sig. Nu ligger priserna i stort sett i nivå med de allra högsta och det finns ingen tendens till någon nedgång.
Fördelningen av försäljningen i de stora städerna och Kina kan man se nedan. Kina har blivit en allt starkare del. I övrigt är det New York och London som dominerar medan Stockholm är en blygsam ort med sina 0,4 %.
Till syvende och sist kommer vi in på kronor och ören. Allt substantiellt har ett värde. Konst i portfölj- och bankfacksstorlek tycks betala sig bäst per kvadratcentimeter och i gömmorna döljer sig många genier! Synd och skam är det.