När bästa nationella paviljong utses på Venedigbiennalen är det numera ett litet spel om rättvisa. Tämligen självklar favorit var USA med veteranen Joan Jonas. Men det går ju inte i dessa tider och man klarade sig genom att ge Jonas ett hedersomnämnande. Istället blev det Armenien som fick priset genom en utställning till minnet av det armeniska folkmordet.
Det tillhör inventarierna i konstvärlden att klaga på existensen av de nationella paviljongerna. Med tiden har det blivit en mindre fråga eftersom man numera blandar nationaliteterna. Åtminstone ibland. Emellanåt ser vissa länder möjligheten att lansera sina egna konstnärer. Detta ledde den här gången till att Kenya drog tillbaka sitt deltagande eftersom curatorn hade tagit med för många kineser. Det var samma sak förra gången. Man får anta att den mera djupgående orsaken var att kineserna kunde betala.
Bästa paviljong blev dock Azerbajdzjan, ja faktiskt det bästa på hela biennalen. Åtminstone om mina livvakter hade fått bestämma. När jag var där fick jag en guidning av curatorn Susie Allen. Utan tvekan är det en utmärkt utställning men den bygger helt och hållet på en instrumentell styrning av den visade konsten till världens miljöproblematik. Om man accepterar det har den mycket att ge i sin underfundiga visualisering av ämnet. En hel del välkända konstnärer är med som Mircea Cantor, Tony Cragg, Julian Opie, Ugo Rondinone, Diana Thater, Bill Woodrow, Erwin Wurm. Men de får alla finna sig i att tolkas i en mijökontext. Det blir alltså inte så mycket en fråga om konst. Och man kan också fråga sig om budskapet når särskilt långt på en biennal.
Islands bidrag The Mosque av Christoph Büchel fick jag inte besöka. Så var det med den saken. Men det var inte heller nödvändigt. Det intressanta är hur detta relationella verk skall utvecklas. Trots protester från staden tycks det kunna klara sig genom det första nålsögat. Säkert får det fortsätta i varje fall en tid framöver. Büchel har moralen på sin sida medan motståndet handlar om politik och möjligheten till formella avgöranden. Om man så önskar kan man fullfölja det man lagt fram, att dess placering utgör en möjlig hotbild. Ifall det skulle vara så att projektet får fortgå under hela biennalen ända fram till november kommer nästa intressanta punkt, om den kan bli permanent. Det är ytterst sällan konsten lyckas med sådant. Som man brukar säga, konsten är bra på att starta projekt men sällsynt svag på att fullfölja dem. I det här fallet får konstnären ge sig in i en lång hantering med byråkrati och politik och frågan är om han kommer att göra det och i så fall om han har förutsättningar att lyckas med detta.
Curator Susie Allen framför en målning av Paul Huxley. Det ser ut som en ordinär abstrakt väggmålning men så är det inte. De olika figurerna visar olika effekter av den globala uppvärmningen.
Rullande statistik i den armeniska utställningen
För den som vill läsa några recensioner om biennalen.
Nils Forsberg, Expressen
Therese Bohman, Expressen
Kanske kan du agera mentor åt Christoph Büchel när det gäller för ”konstnären ge sig in i en lång hantering med byråkrati…. för att fullfölja det startade projektet”, med tanke på den långa och framgångsrika erfarenheten du har av Nimisprojektet.
Krister :
Menar du på fullt allvar att det är önskvärt att en av Venedigs gamla kyrkor omvandlas till Moské och att Lars borde biträda förverkligandet av ett sådant projekt . . ?
Hva betegner begynnelsen og slutten på et kunstverk?
Noen vil kanskje si at verket starter i kunstnerens hode. Nødvendigvis må det uttrykkes på et eller annet vis for å få status som kunst. Begynnelsen for verket ”The Mosque”, er kanskje ikke så interessant. Ideen har blitt materialisert som en fysisk moskee på biennalen i Venezia, og har dermed status som både et religiøst sted og et kunstverk. Vi kan bare vente i spenning om stedet opphører å være moskee, og at verket dermed blir stående igjen som en idé, før biennalen er over.
Men sett at kunstneren ikke gjør noen framstøt mot byråkratiet, at tingene roer seg og verket blir stående til november. Hva skjer med moskeen etter at publikum har forlatt stedet? Hva det om foregår religiøs aktivitet der noen minutter, timer eller dager etter at biennalen er over? Da vil vel stedet fremdeles kunne kalles for et religiøst sted – en moskee. Men vil det fremdeles være et kunstverk?
Många goda och berättigade frågor , Kin . .
Rubrik, som alltid finns det flera olika tolkningsmöjligheter av ett konstverk
Ok , Klister – tack för ett klargörande svar på mina enkla frågor . .
Kin. Det är inte ovanligt att ett konstobjekt upphör att vara konst och blir något annat. En flaska vin kan ingå i en installation men det går att dricka upp den efteråt utan att detta ingår i verket. Men större projekt som helheter brukar inte bli något annat. Om det skulle ske med moskén att den blev en moské får man avgöra vad den är mest, konstverk eller moské. Enkel funktionsanalys. Men man skulle tillägga att den från början skapades som konstverk. Och det skulle gå för sig att säga ”moskén som är både en funktionell moské och ett konstprojekt”.
Moské , konstinstallation , eller bägge delar ?
Avgörande blir nog om lokalen beses med skorna på.
Som en besökare påpekade – man tar inte av sig skorna för att besöka en konstinstallation.
Rurik
Det finns flera tolkningsmöjligheter av och förhållningssätt till ett konstverk.
Varför då låsa dig i förutfattad mening om vad som är önskvärt i sammanhanget.
Eller i den felaktiga uppfattningen att ett biträdande är detsamma som ett deltagande.
Ta av dig skorna mannen och låt dig inspireras, både i tanke och handling, det är inte alls farligt…
”Om det skulle ske med moskén att den blev en moské får man avgöra vad den är mest, konstverk eller moské. Enkel funktionsanalys. Men man skulle tillägga att den från början skapades som konstverk. Och det skulle gå för sig att säga ”moskén som är både en funktionell moské och ett konstprojekt”.
Lars Vilks
2015, 11 maj kl 23:07 ”
Dock icke. T ex Robert Wilsons guldlejoninstallation i Venedig 1993 krävde att man tog av sig skorna när man steg in i den.
Det är väl en annan femma då det var konstverket som krävde det. Vad angår moskékonstverket så är det väl bara religionen som avkräver skoavtagande.
Lars !
Du skriver ”Om det skulle ske med moskén att den blev en moské får man avgöra vad den är mest, konstverk eller moské. Enkel funktionsanalys.” Om nu inte fotbeklädnaden har någon betydelse i sammanhanget kanske du kunde förklara hur ”funktionsanalysen” ska gå till . . ?
Funktionsanalysen är enkel att utföra. Den är svaret på frågan Hur uppfattas projektet? Blir det en reguljär moské blir den ju en sådan och kvarstår den som konstprojekt utan att kunna bli något annat så är det ju vad den är. Att ta av sig skorna kan ses både som en fiktion och som en realitet beroende på hur man vill uppfatta verket. Skoavtagandet kan ju helt och hållet bli en praktisk religiös detalj och då förlorar den sin fiktiva konstbetydelse.
Tack Lars !
Men vi har ju också (den kanske utopiska) tanken att lokalen kommer att aspirera på att vara en permanent konstinstallation och en permanent moské.
Kan inte frågan om fotbeklädnaden under sådana omständigheter
bli ett problem ?
Lars är rolig, för honom är allt så enkelt. Och det är enkelt. Liksom sedan Big Bang är alla händelser en följd av orsak och verkan. Det finns inga favoriserande gudar, inget tur eller otur, allt som sker är en naturlig följd av tidigare aktiviteter.
Och vem/vad är då den förste röraren?
Och varför rörde den/det till det med den stora smällen och skapade materia, rum och tid och därmed kausaliteten?
Och vart är vi påväg?
Och vem/vad skapade den förste röraren – och vad fanns det innan dess, innan smällen?
Kan man få svar under morgondagen?
Återvunnen komprimerad energi/massa exploderar i en Big Bang.
All is a roundabout but without a dog.
E=mc2
”Ingenting” är instabilt.
Så var det med den saken.
Fler frågor?
Krister, mitt svar ligger i slussen!
Nej, fotbeklädnaden blir ett naturligt inslag för att göra verket realistiskt. Jag kan inte tänka mig att det skulle bli något halvt om halvt, alltså på samma gång det ena och det andra samtidigt. Fungerar den som moské så gör den det och då blir konstprojektet att man uppnådde att övergå till en full realism.
Tack än en gång !
Då har jag inte fler frågor . .