Venedigbiennalen, som jag ägnat en del utrymme åt, får idag bli en parentes men inte oviktig. Konstkritikern Linda Yablonsky förmedlar sina intryck i Artforum. Här får man en liten inblick i luncher, cocktailparty och middagar. Det handlar mycket om att bli inbjuden.
För övrigt kan vi fortsätta funderingarna på yttrandefriheten.
Kulturaktören Tonje Gjevjon har förärat mig en lång betraktelse (Dagbladet) över det som hon betraktar som missbruket av yttrandefriheten. En central tanke är det hon kallar för min lust att trycka på publiceringsknappen. Eftersom Gjevjons inlägg är befriat från varje ansträngning att rekonstruera förlopp och intentioner kan man undra varför hon inte fullföljer sin aversion mot publiceringsknappen genom att påtala alla de knappar som verkligen blev tryckta i ämnet. Varför vill medierna trycka på den knappen?
En annan tanke är att RH inte angår västvärlden. Likafullt kan man konstatera att merparten av debattörerna tillhör den världen. Rentav finns det ingen gräns för deras lust att ingripa och förfasas. Liksom Gjevjon själv.
Det bästa stycket är dock detta:
”I Pakistan, Irak og Egypt svarte folk med voldsomme demonstrasjoner og al-Qaida utlovet en dusør på 100 000 dollar til den som klarer å drepe Vilks. Disse reaksjonen er uakseptable for oss Skandinavere, men verden handler jo ikke bare om Skandinavia.”
Här tänjs kulturrelativiseringen till sitt yttersta. Vi bör ju tänka på andra kulturer med andra värderingar – vilka vi tydligen bör respektera. Så kan det gå när identitetshaspen är på.
Jag borde kanske ha skrivit ”de goda” inom citationstecken då muslimer och ickemuslimer nog har en delad uppfattning om vad som är gott.
CeDe
Innefattar verkligen folksuveränitetsprincipen att den islamiska rättsläran skall gälla om frågan samlar parlamentarisk majoritet?
Är du här inte lika okunnig i ämnet som din vän den sakkunnige advokat von Graven?
((hoho!))…
hoho,
Som den principen är ett fundament för demokratibegreppet så måste jag tro det.