En skribent i norska Dagbladet är inte förtjust i yttrandefriheten annat än i dess modifierade form, dvs. att det inte får förekomma kränkningar. Sådana förhindrar förändringar, menar han, och är kritisk till Kenan Malik motsatta ståndpunkt. Vi har hört den här många gånger och den fortsätter att envisas. Det betyder ju att auktoriteter inte kan utmanas. Ofta är det så att auktoriteter med avsevärd makt är ytterst känsliga för kritik och kan bli kränkta av nästan alla former av opposition.
Ett bra exempel på det absurda utgör bloggens ständiga gäst, Tania Bruguera, som har lyckats med att kränka den kubanska regimen och stora delar av konstvärlden. De senaste händelserna finns i en artikel av Natalie Hegert. I den påtalas att Brugueras uppläsning av Hannah Arendt görs mot en repressiv regim medan uppläsningen av Das Kapital i Venedig är ett curatoriskt inslag. Och inga solidaritetsförklaringar från den så starkt politiserade biennalen.
Jag vill nog säga att den här kränkningen fungerar väl. Det finns en och annan spricka i konstens annars så homogena agenda. Den som vill se en intervju med Bruguera kan klicka här.
I Omkonst går Susanna Slöör hårt åt Venedigbiennalen. Det brukar låta så från det hållet men man får medge att konjunkturerna har blivit mer gynnsamma för sågningar av den internationella samtidskonstens rättviseberättelser.
Bra av Suhonen: http://www.expressen.se/kultur/suhonen-langtar-efter-en-vanster-som-vagar-diskutera-allt/
Mångas demokratiska reflexer är dåliga, och det goda samtalet drunknar i att det mest blir positionering och slagord.
Så sant , Ludvig . Därför är det offentliga samtalet inte längre möjligt.
Ingen vill delta.
Åtminstone inte i Sverige . .
LARS, du som var i venedig, hur var den Kapitaluppläsande konstnärens andra show? Den Rolls-Royce finansierade menar jag. En genial dialektik…eller?
Rolls Royce tillfredsställer mänskliga behov enligt Marx:
“The commodity is, first of all, an external object, a thing which through its qualities satisfies human needs of whatever kind. The nature of these needs, whether they arise, for example, from the stomach, or the imagination, makes no difference.”
Samtidskonsten
vinner terräng och här på gamle trogne vännen kamrat Vilks blogg är självklart yttrendfrihetens problem väl belysta. Hur det kan gå om något yttrat icke uppskattas, följer nedan – man begår helt enkelt ”självmord”:
http://henrymakow.com/henry_h_klein_jewish_martyr_fo.html
Isaac Julien gör tjusiga videoinstallationer men har väl nått den gräns där det skär sig mellan den politiska ambitionen och estetiken/kommersialismen. http://www.vulture.com/2015/05/why-is-the-2015-venice-biennale-so-out-of-date.html
Ikoner,
Jag ägnade mig åt lite frukoststudium av gänget kring Okwui Enwezor, såsom Isaac Julien, David Harvey och Stuart Hall. Alla verkar de vara djupt troende kommunister och sjunger den vanliga kampvisan jämlikhet, broderskap och frihet – just precis som bror noterat. Kapitalets yttersta mening däremot – VEM kontrollerar betalmedlen – demokratiskt vald regering eller privatbankir baron Rothschield – är naturligtvis omöjligt att beröra – varken på biennalen eller annanstans – någonsin! Så blir herr Okwuis biennal till den vanliga festen på de intellektuellas Liseberg – med lite kittlande mångkultur samt ’Das Kapital’ ostbiten i råttfällan. Vi skall tro att folket har potential till obegränsad makt.
Så är det förvisso inte. Våra förebilder kommer från ingenstans och upphöjes till stjärnor för mediakonsumenter att beundra. De skall helst uppnå ’kändisstatus’ och bli till ikoner att bollas omkring med och inspirera dagens samfund – samt inte tänka så värst många egna originella tankar – ty sådant kan sluta tragiskt med ”självmord”.
När kommer film från föreläsningen i Köpenhamn? Verkar lovande med breddad supporterbas för yttrandefrihet.
1-10 procentare köper upp socialkritisk antikapitalistisk samtidskonst – som investering. Das Kapital i Rolls-Roycen.
Kultur- och vänstereliten sitter i grindsamhällen och fördömer och föraktar hur arbetare, äldre, landsbygd…reagerar på de enorma accelererande förändringarna de utsätts för i globaliseringsprocessen.
Det är lätt och känns skönt att vara god.
Krister,
Du har sikkert rett om de rike. De tenker mest på seg selv, slik vi fattige også gjør. Men det finnes fattige kunstkjøpere også. Jeg håper at kunnskapen om at det finnes fattige kunstkjøpere kan utvide din og andres virkelighetsforståelse. Det er noe ved kunst som snakker til både rike og fattige.