I det senaste numret av Paletten intervjuas jag av Sinziana Ravini. Onekligen en vänlig gest av Paletten, vår mest avancerade konsttidskrift, det svenska svaret på e-flux journal. Incitamentet till detta kom genom Charlie Hebdo-attentatet. Så blev det en liten granskning av Rondellhunden. Jag skall bara göra två kommentarer till intervjun.
Sinziana Ravini: ”Vilks påstår i slutet av intervjun att han skulle vilja att Rondellhundsprojektet skulle kunna betraktas som ett autonomt projekt, som inte driver någon politisk agenda. Visst, detta hade varit möjligt om Vilks inte hade uttalat saker som att det finns ’för många invandrare i förhållande till resurserna’. I intervjun med mig presenterar han dessutom denna åsikt som ’fakta’. Vilks konstverk är politisk, vare sig han vill eller inte, och dess politiska kraft muterar beroende på mottagare och kontext.”
Ravini menar tydligen att uttalandet ovan är så kontroversiellt att det definierar projektet i en bestämd riktning, trots att det knappast är något annat än en allmän åsikt. Ravini har spetsat till det lite eftersom jag har talat om ”för stor invandring”, med ”för många invandrare” närmar man sig tydligare den känsliga frågan om ”volym”. Men det enda man kan få fram är att resurserna inte är tillräckliga vilket fortlöpande kan bekräftas. Jag har aldrig uttalat mig om några specifika volym- eller resursförändringar. Så frågan är vilken agenda RH-projektet skulle driva.
Vidare menar Ravini: ”Vilks tror att det går att göra skillnad på konst och politik. Det är just denna separation som gör att ’konsten går förlorad’. Konsten är ingen neutral, ren och oskyldig plats där vi kan göra vad vi vill, en utsiktspunkt utifrån vilken vi kan kontemplera världen utan att behöva investera våra känslor, övertygelser och handlingar. Konsten är en kampplats, vare sig vi krigar med reella eller symboliska vapen, vare sig vi blottar eller döljer våra intentioner, vare sig vi vill producera svar eller frågor och osäkerhet, vare sig vi skrattar eller gråter. Ja, konsten är politisk och all politik är en form av mer eller mindre lyckad konst.”
Bara för att politiken involverar sig i alla tänkbara verksamheter innebär inte detta att det inte finns skillnader. Ravini kunde t ex göra ett besök på Venedigbiennalen och sedan åka till Almedalen och se vad de har för sig där. Även om det är möjligt att finna en del likheter är det klart att konsten har en helt annan identitet. Frågan är förstås hur Ravini definierar konst. Vanligtvis håller man sig till den institutionella konstteorin och med den blir politik endast i ytterst marginell bemärkelse presenterad som konst. Och låt oss bara påminna om några grundläggande skillnader: I politiken propagerar man för bestämda åsikter på ett så begripligt sätt man kan. Diskursnivån är låg. I konsten har man inga entydiga åsikter, utan eftersträvar en bred associationsram och är mån att försvara konstens obegriplighet. Diskursnivån är gränslöst hög.
”Diskursnivån är gränslöst hög” –
i den bästa av världar 😉
Ravini har tydligen missat den skenande svenska statsskulden. Trots alla ekonomiska nedskärningar i samhället så skenar den – timme för timme, minut för minut. Vilks slutledning är inte orimlig.
Jag förstår inte riktigt, Lars. Bara för att Almedalen och Venedigbiennalen inte är samma sak betyder det inte att något du gör kan ha politiska dimensioner. Det är den verklighet vi lever i, att saker kan få politiska dimensioner, även om de kanske kommer från ett från början apolitiskt håll. Vare sig du gillar det eller ej.
Jag tycker det är långsökt av Ravini att använda ditt intervjusvar från länge sedan som grund till en större analys, men tyvärr så funkar RH ganska väl att applicera in i ett större sammanhang som andas 30-talets fascistiska väckelser och främlingsfientlighet. Att du inte ser det förvånar mig. Jag har dock sedan länge insett att du (och Parken för all del) står där ni står och inte är något annat än konstnärer, men jag förstår att det är frestande att sätta in RH i dagens identitära rörelse etc.
Ludvig K, ja det fungerar alldeles utmärkt för vissa att godtyckligt applicera fascism och främlingsfientlighet när inte galoscherna passar.
Ingen ska dock behöva försvara det andra trycker upp i ansiktet på dig.
Jag är dålig på dubbla negationer, det måste medges.
Ska stå:
”Bara för att Almedalen och Venedigbiennalen inte är samma sak betyder det inte att något du gör inte kan ha politiska dimensioner”
Allting inom alla områden har politiska dimensioner. Men det betyder inte att endast politik existerar. Konsten har, förutom att den som allting annat har politiska dimensioner, sin egenart.
Med RH är det naturligtvis så att betraktaren kan göra vad den vill med detta objekt. Däremot är det svårt att visa att det i sig skulle vara främlingsfientligt etc. Att RH är ett intressant objekt för mera obskyra betraktelser är dock dess styrka eftersom den intressanta gränsen är hur den politiska korrektheten konstrueras.
Lars Vilks tycks bortse ifrån att det inte är RH som drar i kopplet.
Det är faktiskt husse himself…
Fast hen givetvis söker att slå i oss motsatsen.
Annars spricker ju hela det konstnärliga upplägget.
Konklusion:
RH är till hundra procent politik.
Lars Vilks politik…
Som sagt: Betraktaren skapar verket och ingjuter i detta sina egna önskningar. Så fungerar konsten vilket också ger det politisk kraft.
Älskar dina alltid stillsamma svar som verkningsfullt avväpnar dina belackare.
Lars: Jag tänkte läsa Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar och Art när jag har semester om några veckor. Samtidigt vill jag bekanta mig med den estetiska konstteorin också. Kan du rekommendera något/ några bra verk? Och helst på svenska, min engelska är inte vad den borde vara…;)
I Art finns en genomgång av de estetiska konstteorierna. Litteraturlistan ger ytterligare tips. Jag har inget namn som jag just nu kommer ihåg, men det finns några översikter som du lätt kan hitta på ett hyggligt välsorterat bibliotek.