2089: Ett gnag är ett gnag

Att välja politiskt läger är också att ta ställning till generna. Jag har läst den amerikanske psykologen Steven Pinkers bok Ett oskrivet blad som i enlighet med titeln argumenterar för att människan inte är något oskrivet blad. Vi är alltså inte resultatet av vår uppväxtmiljö och man kan inte heller förklara ett beteende med att generellt skylla på samhället. Det är Pinkers grundläggande teser. Han menar dock inte att man kan bortse från miljöeffekter bara att vi alla har medfödda drag. Det kan förefalla oskyldigt men det är verkligt sprängstoff inte minst i politiska sammanhang.

Allt det är gott och väl och jag kan rekommendera boken till den som hittills har missat den. Men anledningen till att jag skriver är mest på grund av att Pinker inte kan avhålla sig från att behandla konsten. Det kapitlet gör mig betänksam. Man får dock utgå ifrån att han agerar som en forskare inom sitt eget gebit medan han tycker sig fram i konstsammanhang. Det visar sig tämligen omgående att Pinker är uttalat kulturkonservativ. Att han retar sig på postmodernismens värderelativism är en sak, men boken publicerades 2002 och då var den epoken väl begravd. Pinkers roll som konstens framtidsprofet är inte imponerande:

”Men revolten har börjat. Museibesökarna har tröttnat på den femtioelfte utställningen där den kvinnliga kroppen reduceras till en torso berövad sina extremiteter, eller där konstnären tuggar i sig oräkneliga kilon späck för att sedan spy ut alltsammans inför publiken.”

Där ser man hur psykologen nöjer sig med rykten. Vad han talar om i den senare delen av uttalandet är Janine Antonis välkända Gnaw från 1992. Två stora kuber, en av choklad och en av späck utsattes för hennes gnagande. Det hon gnagde bort använde hon för att tillverka konfekt och läppstift. En bokstavlig, och, som jag tycker, fyndig dekonstruktion av den manliga minimalismens gravallvarliga kub. Alltså: nu även gnagd. Janine Antoni (691) har varit med ett bra tag och tillhör 90-tals generationen av kvinnliga konstnärer som särskilt uppmärksammades kroppsligheten som just i det tidiga 90-talet var det stora intresset.

Den revolt som Pinker talar om är det s k retrogardet. Av det blev det just ingenting vilket man lätt kunde räkna ut. Att rubba samtidskonsten kräver ett grövre artilleri och dessutom måste man känna fiendens starka sidor.

Janine Antoni: Gnaw, 1992