Som en liten uppföljning på gårdagens text kan det vara på sin plats att uppmärksamma den rasistiska vokabulärens utvidgning. Ett utmärkt exempel är Jennifer Wegerup som drabbats av tvättmaskinsrasismen. Men även en sådan situation kan vara farlig för Wegerup. Någon fundamental antirasist kan få för sig. Wegerup kontrar med en knäböjd vädjan:
”Ordet neger borde begravas långt ner i historiens mörkaste arkiv och aldrig mer hamna på någons -läppar.”
Nåja, med den inställningen kan man räkna med att ordet ständigt förnyar sin överlevnadskraft. Kontroversiellt och förbjudet blir inte bortglömt.
En annan på sitt sätt förtröstansfull skribent, Jan Guillou, ger sig återigen in i den utpräglade vänsteridentiteten: Terroristfaran kommer främst från extremhögern. Men begreppet terrorism används nästan (numera) uteslutande om muslimer. För att bevisa att detta är ett felaktigt bruk hänvisar han till Peter Mangs och Breivik. Som sig bör är Guillous artikel helt och hållet ett uttryck för en ideologisk identitet och syftar antagligen till att hans åsiktsfränder skall känna sig väl till mods. Annars kunde han kanske berört problemet med att Mangs och Breivik är solitärer, medan de muslimska terroristerna har sina förbindelser och en väldigt uppenbar ideologisk/religiös bakgrund. Sådana småsaker kan bara skada Guillous syfte. Man kan också förundras över hans sätt att bagatellisera terroristdåd. Händelsen när mitt hus så när hade blivit nedbränt 2010, kommenterar Guillou:
”…de två skolpojkar som försökte bränna ner konstnären Lars Vilks hus, men brände sig ¬själva, lämnade legitimation på ¬platsen och dömdes hårt för terror¬ism som, om de varit vita, ¬antagligen avfärdats som pojkbus.”
”Skolpojkarna” var 19 resp. 21 år och idkade bara lite ”pojkbus”. Fakta och källkritik har aldrig varit starka sidor hos Guillou.
Ordet neger och dess resa genom de semantiska fälten är intressant ur mången aspekt inte minst när det gäller fördumningen bland kampanjande journalister.
Från början ett neutralt fram till 1970-talet. Sedan ett ord värd att försvara men som skall användas med måtta och i rätt sammanhang. Under 2000-talet går det troll i ordet och nu är det rasistiskt att säga det! Om den som säger det är svart går det dock för sig, ja en hiphopneger kan även säga nigger beroende på appropriering, rasifiering, sånt.
Nationalencyklopedin har en variant för skolan, NE skola. Där har Kings berömda tal ”I have a dream” översatts förtjänstfullt å det politiskt korrektaste.
King brukar orden negroes ett flertal ggr i detta tal (liksom african american och black) som för skolungdomen översätts med svart.
Rätt skall vara rätt i de korrektas rike även om det är fel.
Jan Guillou har något slags projekt i vilket det ingår att förminska möjligheten av att ett islamistiskt terrordåd kan inträffa i Sverige. Det har ju redan inträffat även om det misslyckades och personen bara sprängde ihjäl sig själv. Sedan då möjligheten av att ett s.k. kontrajihadistiskt dåd inträffar. Det kan inte uteslutas.
Sedan det du skriver om att Breivik och Mangs var solitärer. Ja, men också Al-Qaida och IS är i Europa och Sverige främst något slags ideologiska rörelser och inte en organisation med fasta former. Är det inte så att de har något magasin där de ger tips på hur man kan göra hemmagjorda bomber och liknande för att anhängare ska kunna agera helt självständigt?
Islamistiska dåd kan utan tvekan ge upphov till och följas av kontrajihadistiska terrordåd. Det sker en växelverkan däremellan. Allvarligt, jag är 32 år, för 17 år diskuterade och uppmärksammades jag för första gången på Islams existens. Det var i en klassrumsdiskussion i min högstadieskola på den västerbottniska landsbygden. Vad min lärare i religion då sa skulle idag säkert klassas som islamofobi. Om jag minns rätt såg vi först en film om kvinnlig könsstympning och läraren utbrast sedan appropå polygami:
”Jag är gift och har en fru. Inom Islam får man ha fyra fruar om man kan älska alla lika mycket. Tror ni barn att en man kan älska fyra fruar mycket lika mycket som en? Näää.”
Faran med det mångkulturella samhället är att det blir ett väldigt polariserat samhälle om man tillåter full yttrandefrihet. Alternativet är att vi tassar på tå och undviker att kritisera varandras livsåskådningar och levnadssätt. Inget av dessa två alternativ är särskilt trevliga. Detta är ett problem med det multikulturella samhället, det leder antingen till öppna konflikter eller till ett ängsligt och konflikträtt åsiktsklimat.
Detta gäller inte bara frågor om religion. Ju fler invandrare vi får i landet som upplever problem med diskriminering och att de rasifieras av majoritetsbefolkningen desto mer ska detta diskuteras och angripas på olika sätt. Med utbildning, värdegrundsövningar, handlingsplaner och liknande.
Man blir så less. Ur mitt majoritetssvenska perspektiv är detta inte särskilt peppande. Jag vill inte leva i ett samhälle helt upptaget av konflikter på religiösa och etniska grunder. Jag vill inte utbilda, gruppöva och skriva gulliga handlingsplaner. Varför ska man stödja att Sverige ska bli ett mer multikulturellt samhälle för? Vad är uppsidan med det? Vi måste dra i bromsen så vi slipper den astråkiga framtid som annars väntar oss. Vi har nu smakat på det multikulturella samhället och, ärligt talat, smakar det skit.
Säga vad man vill om Jan Guillou, men han vågar iallafall påminna om den terror Israel tidigt satte i verket för att etniskt rensa sitt land – vars senare förvecklingar gav terroriststämplade Menachem Begin och Yassir Arafat delat fredspris – innan den sistnämnde sedermera avled under mystiska omständigheter 2004.
Ska du börja prata om pyramiderna igen doktorn?
Bravo Anonym – Du har en välgrundad åsikt och vågar dessutom stå för den istället för att klä Din agenda i filosofisk paraphernalia med Janusansikten åt alla väderstreck!
Det var dock betydligt värre med Guillou än vad jag lade märke till:
http://www.svd.se/den-demokratiske-kolumnisten/om/ledarbloggen
Jannarna Guillou och Myrdal – min ungdoms hjältar. Myrdal i täten för protesterna mot USA:s våldtäkt på Vietnam och Guillou som en modern Sherlock Holmes i TV med svällande armmuskler i T-shirten.
På 70-talet: Myrdal skämmer ut sig som Pol Pots nyttiga idiot och förlorar allt mitt förtroende. Att han fortfarande, 2015, släpps fram i massmedia upplever jag närmast som lyteskomik och samma intryck får jag av Guillous senaste alster.