2110: Evighetens vingslag, kalkon och politiken som konst

”Krister” frågade efter hur essentialistiska konstteorier formuleras. Det finns åtskilliga men i det stora hela kan de sammanfattas med några av Hans-Georg Gadamer. Det sköna är naturligtvis centralt och Gadamer uppfattning lyder: ”Utan att ha något förhållande till ett ändamål, utan all förväntad nytta, manifesterar sig det sköna med ett slags självbestämmande och andas glädje över att visa sig.” Och han fortsätter: ”Även i det som tycks oss endast ha den sinnliga erfarenhetens särprägel och som vi normalt försöker förknippa med ett allmänbegrepp kan det inför det sköna plötsligt vara något som fångar oss och nödgar oss att dröja kvar vid företeelsen i dess individualitet.” Och vidare: ”Erfarenheten av det sköna och i synnerhet det sköna i konsten, består i anropandet av en möjlig, intakt, ursprunglig tingens ordning, varhelst den må finnas.”

Och när han mer direkt går på konstverket: ”Ett konstverk är inte ett föremål som ett i och för sig existerande subjekt står inför. Konstverket har snarare sitt egentliga vara däri att det blir en erfarenhet, som förvandlar den erfarande. /…/ Konsterfarenheten får inte krympas till ett till intet förpliktigande estetiskt medvetande. Denna negativa insikt betyder positivt: Konst är kunskap och erfarenheten av konstverket betyder att få del av denna kunskap.”

Kants ande vilar över dessa formuleringar och i grund och botten är Kants uppfattning om skönheten något som envist dröjer sig kvar i konstvärlden. Alltså att det finns en harmoni i den till synes osammanhängande och svårförståeliga världen. För Kants del särskilt motsättningen mellan att begå ett domslut och att göra logiska slutledningar. Skönheten skall påminna oss om denna ordnings befintlighet. I samtidskonsten har vi numera konsten sedd som det stora ljuset i mörkret: den alternativa politiken, den alternativa kunskapsvägen.

Det är lätt att ryckas med i dessa konstdefinitioner men man får komma ihåg att det som Gadamer meddelar varken är nödvändiga eller tillräckliga villkor.

Hans-Georg Gadamer blev 102 år och dog 2002.

Den svenska utbildningstelevisionen har inlett en ny serie i akt och mening att lära folket vad samtidskonst är för något. Redan ansatsen i en sådan programserie ”Artityd” väcker mina misstankar. Jag har sett alltför många havererade försök. Och inledningsprogrammet visade sig vara en praktfull kalkon. Man skall förklara konceptkonst och utgår från Meriç Algün Ringborg vars i sammanhanget alltför passande projekt om migration (utställt på Moderna) knappast är det bästa exemplet att börja med. Man flyttar sig sedan till Modernas samlingar och ser On Kawaras datummålningar. Programledarna har självfallet certifierats för att möta kravet på genus och mångfald. Därefter börjar programledarna själva göra konceptkonst i Modernas skapande verkstad. Betraktaren får alltså räkna med en svårforcerad töntfaktor.

I dessa dagar då det diskuteras politik och vad som är bra politik drar jag mig till minnes Sinziana Ravinis definition av konst och politik (som hon skrev i intervjun med mig i det senaste numret av Paletten. Definitionen är svårslagen i sin korthet:

”Ja, konsten är politisk och all politik är en form av mer eller mindre lyckad konst.”

Det är ju det här med vilken politik som är lyckad konst. Kan det vara den som epaterar dagens brackor?