2131: Samtidigt

Endast i vår tid äger vi den tvivelaktiga förmånen att ha tillgång till samtidskonst. Det låter betydligt bättre på engelska: ”contemporary”. Sådan färskvara som representerar det fullödiga nuet. Contemporary art är något som dök upp under 1990-talet och som blev en överväldigande global rörelse efter år 2000. ”Contemporary” drar i många publiklager. Självfallet elitstyrkorna som nogsamt vakar över korrekt contemporary (ja, ni vet konstnärliga undersökningar av angelägna ämnen), marknaden som har funnit att ”contemporary” säljer (här är man mindre nogräknad med vad som skall räknas hit, men vad som helst går inte, branschen kräver en viss kvalitetssäkring), den bildade medelklasspubliken och den publik som förstår att det gäller att hänga med (njutningen att gå runt i en berusande contemporary show).

För den insatte är det inte svårt att se ungefär var gränserna går. T ex är biennalerna utstuderat contemporary och det är givetvis en tävlan mellan curatorerna att vara mest möjligt contemporary. Detta hindrar inte tillbakablickar. Det går för sig att påtala att nyhetsjäkt inte är contemporary och att begrunda betydelsen av tidigare konstriktningar kan vara mycket contemporary. Mera historiska utställningar aktualiseras på sådana villkor men för säkerhets skull brukar man låta ett antal contemporary artists gå i dialog med historien: Se där vad den äldre konsten betyder för den yngre!

Förr var det annorlunda, då var konsten modern. Efter andra världskriget blev det allt vanligare med moderna museet som visade den moderna konsten. Men det skedde med fördröjning eftersom den först måste ha sin tid som underground, alltför modern att låta sig institutionaliseras.

Idén med den moderna konsten har fångats väl av Willem de Kooning: ”Every so often, a painter has to destroy painting”. Han talade väl inte minst i egen sak här. När det blev allvar på riktigt tänkte han inte så längre. Warhol dök upp och blev för honom målaren som förstörde måleriet. De Kooning kom aldrig över det och vägrade att hälsa på Warhol. Så kan det gå. Robert Rauschenberg förstod mekanismen och insåg att konsten handlade om en ständig sophög, där konsten i rakt nedstigande led avfördes från dagordningen för att ersättas med färskvara som dock inte var gångbar särskilt länge.

Ett kännetecken för contemporary är att nyproducerad konst inte stör den tidigare. I stället är den konkurrensen, uppmärksamheten och nätverksbygget som striderna gäller. Visserligen kan man finna några förnyelsedrag av betydelse. Jag tänker t ex på de postkoloniala och de feministiska inslagen som markerade mot vad som tidigare dominerat bilden. Men trots allt blev detta välvilligt mottaget och snabbt etablerat som värdegrund. Jag förstår att det inte är så enkelt och att den formella bekännelsen är något annat än den faktiska, men i det stora hela har det inte varit kontroversiellt.

Man får nog säga att contemporary lever i en utdragen sentimentalitet. Under modernismen bestod sentimentaliteten i det behag som den senaste destruktionen hade gett upphov till. Men tiden var kort. Idag är tiden ännu kortare men det betyder också att det inte blir någon större skillnad på det som finns och det som presenteras som det senaste. Vi har länge fått vistas i socialkritikens behagfulla estetik och det förefaller inte som vi får se någon hugad destruktör i den omedelbara framtiden.