2157: Kreativa tider

Man kan läsa i tidningarna att det är Kris i flyktingfrågan. Under alla omständigheter ställer detta stora krav på de politiska ledarnas och debattörers kreativitet. Ledarna har inte presterat mycket annat än att klaga hos EU. Debattörerna har ansträngt sig mer. T ex visar Isobel Hadley-Kamptz vägen (Expressen): ”Jag tror att vi måste inte bara tala om problemen utan pragmatiskt försöka lösa dem.” Om man inte är en utstuderad postmodernist verkar detta vara vad tydligen ingen har tänkt på. Hon avslutar dock med ett mera tveksamt påstående: ”I rädsla kan ingen annan ideologi tävla med rasism.” Men det skrevs nog för att hon skulle få med ”rasism”. Det hör liksom till.

Karin Pettersson (Aftonbladet) har kommit två saker som hon mer än gärna vill upplysa de oupplysta med: ”De svenska offentliga finanserna är urstarka. Att höja utgiftstaket är enkelt och borde vara självklart att göra i detta läge. Liksom att låna till de insatser som behövs. /…/ Det handlar inte i första hand om ekonomi nu. Utan om demokrati.” Resurserna finns sålunda i överflöd fast det behöver vi egentligen inte bry oss om eftersom det på något sätt rör sig om demokrati.

ETC har uppmärksammat Per Gudmundson twitter och slår fast att han ”har i åsikter och retorik mer och mer närmat sig Avpixlatmobben”. Därmed en klar kandidat till titeln som Folkefiende. Hynek Pallas svarade Gudmundson med att ”Invandring gör att nationer växer, förändras & stärks.” Så återställer manordningen.

EU-kommissionens prognos om flyktinginvandringens ekonomiska effekter nämnda jag för några dagar sedan. Den andades stor optimism. Men en annan kandidat till Folkefiende, Tino Sanandaji, förstörde naturligtvis denna bekväma lösning på problemet. Vi får lära oss att man inte minst skall skilja på BNP och BNP per capita.

Det har, som jag nämnde för ett par dagar sedan, varit en tid av SD-lugn. Nu har cirkusen kommit igång igen och man måste medge att SD gör en terapeutisk insats av stora mått. Men det som bekymrar mig är att SD tycks dela en egenskap med konsten. Det är ju så att ju mer man slår och begabbar ett konstverk ju större blir det. Eller lite fyndigare uttryckt: När ett verk attraherar som slagbart blir det ofta oslagbart.

Igår var jag på möte med diskussionsgruppen ”Fri Debat” i Köpenhamn. I februari anordnar man en konferens om ”Hate Speech”. Det man främst vill behandla är hur påstående om ”hate speech” tränger sig in överallt och fungerar som exkludering. Man diskuterade också möjligheten att bjuda in den norske konstnären Thomas Knarvik till en konferrens om ”Vad betyder blasfemin i dag?” Knarvik fick tryckt upp en bok InHisName i Norge. Förlaget drog sig dock tillbaka och förstörde upplagan på 2.500 exemplar. Nu kommer den ut i Danmark (Dagbladet). Knarvik var elev vid Statens Kunstakademi under min tids som lärare (Knarviks blogg).