Av någon anledning drar Magnus Ringgren (litteraturkritiker, poet) in mig i en recension av Linda Hedendahls diktbok När jag luffade hemlös med mina ready mades (Aftonbladet). Tydligen är han irriterad och som ofta då är fallet blir det kritiska resultatet något mindre lyckat. Vilks använder begreppet ”konstvärld” flitigast i landet men Hedendahl gör det mänskligare. Så kan man ju tycka om man så önskar men det är klart att Ringgren inte riktigt har förstått så mycket av konstvärlden/den institutionella konstteorin.
”…Linda Hedendahls ord, ”den konsthistoriska bordellen”. Konstvärlden skildras här med en helt annan konkretion och vresig medkänsla än vad Lars Vilks mäktar med – han som annars använder begreppet flitigast och med de djupaste konspiratoriska brösttonerna just nu.”
Att en poet lägger in sådant som konkretion och medkänsla i sin beskrivning av konstvärlden är väl inte mycket att orda om, men min uppgift är konstteoretikerns. Och som sådan har jag aldrig hävdat några konspirationsteorier. Det enda jag har fört fram är konstvärldens (den internationella) konsensus vilken inte är någon hemlighet. Konsensus beror inte på någon konspiration av någon styrande liten klick i konstvärlden utan är ett allmänt omfattat beteende som säkert hänger samman med en gemensam övertygelse om politik och ideologi, något som inte alls är överraskande. Överraskande är snarare att det förekommer så få utbrytningar från denna standard – trots att konstvärlden önskar just detta.
Ringgren får för sig mer: ”Hos Vilks är konstvärlden en abstrakt maskin lika stor som universum, någonting framdrömt av en bakfull Michel Foucault. Alla som det minsta intresserar sig för ’konst’ blir obevekligen en kugge i konstvärldens maskineri.”
Jag förstår inte var Ringgren får det där med abstrakt maskin ifrån. Konstvärlden är verkligt konkret med ständiga biennaler, curatoriska statements, bekräftelser av konstnärlig kvalitet, nya rekordpriser på konstverk. På min blogg skriver jag vanligtvis om konkreta företeelser. Att jag skulle ha påstått att konstvärlden är lika stor som universum gör mig närmast förundrad över hur Ringgrens tankevärld fungerar. Konstvärlden är visserligen inte helt obetydlig, det kan var och en inse som har trängts med andra på t ex National Gallery i London eller räknat efter hur många gallerier som finns i Stockholm. Men det är ändå inte mer än ett segment i den kulturintresserade medelklassen. ”Alla blir en kugge” kan jag tänkta mig att Ringgren har förstått när jag har förklarat den institutionella konstteorin utifrån Dickies perspektiv. Alla som har något som helst intresse för konst ingår i konstvärlden.
”Kan man tänka sig Lars Vilks med humor? Nej.”, undrar Ringgren och svarar själv. Jag är inte alls ledsen över det ty nu och äntligen någon som tar mig på allvar.
Dåligt påläst och föga genomtänkt får man väl ändå kalla Ringgrens påståenden om min uppfattning om konstvärlden. Orsaken kan väl vara ett horn i sidan. Sådana horn tenderar att konkretisera sig till vad som helst som kommer i vägen. Och det jag saknar mest: Kan man tänka sig Magnus Ringgren med humor? Verkar svårt.
Andra skribenter i Aftonbladet kan vara riktigt skojiga. Anders Lindberg prövar på att vara lite kulturell när han i en svindlande Dürersk vision ser de svenska apokalyptiska ryttarna med rättvis könsfördelning och en något mindre övertygande fotoshopping. Men i alla fall, de nominerade ryttarna är Anna Dahlberg, Ivar Arpi, PM Nilsson och Alice Teodorescu. En liten självkritisk synpunkt smyger sig in, kraftfullt kompletterad av en personlig åsikt. Det kanske inte är så att ledarskribenter och debattörer avgör politikens inriktning. Men skulle det vara så har de fyra apokalyptiska ryttarna syndat och å det grövsta gynnat the dark side.
”Hos Vilks är konstvärlden en abstrakt maskin lika stor som universum, någonting framdrömt av en bakfull Michel Foucault.”
Det är flummigt skrivet med en negativ udd. Men sett till sakinnehållet har nog Ringgren rätt. Inte i att Foucault drömde fram den instutionella konstteorin när han var bakfull, men i att du (Vilks) och Foucault har visst släktskap i era idéer. Foucault talar också om en konstperiod mellan renässansen fram till 1800- talet. Därefter menar Foucault att konst slutar försöka avbilda föremål korrekt, ger sig in på ett annat spår. Foucault nämner Manets ’Le Bar aux Folies-Bergère’ (1882) som ett exempel. Jag tycker förvisso det är ett konstigt exempel. Jag tycker både Turners Slavskepp och Monets Soluppgång är bättre exempel på icke avbildning.
Foucaults bidrag till bildkonsten är inte så stort men han intresserade sig ingående för två spegelmålningar varav du nämner Manets. Manets inkorrekta skildring av verkligheten har tydligen i den här formen särskilt tilltalat Foucault. Den andra är Velasquez’ Las Meninas. Att modernismen innebar en förändring av konsthistorien är naturligtvis inget som kommer från Foucault utan ett välkänt allmängods.
Nej, visst är den historieskrivningen inte Foucaults – under bakfylla framdrömda – påfund. Förutom Manet och Velasquez har Foucault skrivit en bok om Magrittes ”Ceci n’est pas une pipe.” Tror dock inte den handlar så mycket om varken Magritte eller ”Ceci n’est pas une pipe”, utan har större anspråk på förklara hur makten distribuerar hur människor tänker.
http://foucault.info/documents/foucault.thisIsNotaPipe.en.html
I den bästa av världar… motsägelselagen gäller!
https://www.google.se/search?q=velazquez&espv=2&biw=1097&bih=520&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ved=0ahUKEwi4wLbGpvvJAhVDlSwKHbh4CkwQiR4IiQE#imgrc=xRUSdnpzXKvwuM%3A
Velazquez tyckte säkert det var kul att avbilda Påven som en surgubbe, vad tyckte Påven…?, se målningen i länken ovan.
Inte Karin Olsson, Lars, utan Anna Dahlberg,
En av apokalypsens ryttare alltså…
Foucault
var en rätt obetydlig tänkare – vilken ’meiner Meinung nach’ höjdes till skyarna eftersom han passade tidens planerade agenda. Hans konstruerade ’diskurser’ har aldrig förmått fånga mitt intresse. Det intellektuella 1900-talets största bedrift var det kollektiva omedvetna och upprättandet av den dödsförklarde guden i individens samvete såsom ’Das Selbst’. Foucaults tänkande kommer inte i närheten av sådana djup.
Vilks ’abstrakta maskin’ hör ihop med hans önskan att spegla sitt eget genius i för samtiden acceptabla begrepp inklusive brytandet mot dessa i nedsväljbara termer – vilket trots goda föresatser tyvärr blivit en säker kurs mot katastrof. Mänsklighetetens genomsnitt – det demokratiska urvalet – är alltför lågtstående. Huruvida V. har humor – vilket man förmenat honom – eller kanske inte – ankommer hans bemötandes eget sinne för denna gudagåva.
Vilks liknar Cervantes’ ’Don Quixite’ när han försöker finna frid mellan sin djupaste essentiella instinkt och konstvetenskapens omedgörliga tröga väderkvarnar.
De okänslige är alltid rationella.
Sålunda har vår Mäster för oss i ’publicum’ blivit till ett föredöme.
Tack för det, manusläsare är alltid behövliga.
””Kan man tänka sig Lars Vilks med humor? Nej.”, undrar Ringgren och svarar själv”
Har man missat Vilks humor (förutom andra talanger) så har man inte brytt sig om att sätta sig in i konstnären.
Marianne Lindberg De Geer illustrerade det väl tycker jag när hon gjorde en rondellhund med Vilks huvud och Plutos kropp.
Kan man tänka sig Lars Vilks som hund -nej!
Blev du kränkt av din profet som rondellhund?
Ja, och det är inte humor att göra en rondellhund av LV. Det är för enkelt.
Om LV:s rondellhund någon gång sätts upp på museum så passar Marianne Lindberg De Geers rondellhund med Vilks huvud väldigt bra att sätta sida vid sida. Åtminstone jag tycker det vore roligare så…
Rondellhundsoriginalet var nog aldrig ämnad att vara rolig. Och inte blir den roligare av att sitta vid sidan av De Geers rondellhund.
Vilks teckning i sig är egentligen helt ointressant, det är texten på bilden som har gett dynamiken.
Jag har ett grafikblad av teckningen hängande på en vägg. Men på dessa grafikblad finns inte texten med. Många har sett min tavla och reagerar inte alls förrän jag berättar vad det handlar om.
”Kan man tänka sig Lars Vilks med humor? Nej.”, undrar Ringgren och svarar själv. Jag är inte alls ledsen över det ty nu och äntligen någon som tar mig på allvar.”
Var nog bland det roligaste jag läst på länge. Andra roligaste – egentligen roligare – var försöket med ryttarna. Det hör i och för sig nog mest hemma i dumhetsklassen, där det absolut toppar!
Här kan man lyssna på intressanta apokalyptiska ryttare:
https://www.youtube.com/watch?v=n7IHU28aR2E:
Doktorn
Rätt utförd är en diskursanalys ett bra verktyg för att förstå en företeelse. Vilks diskursanalyser av konst- och rondellhundsdebatten som exempel. Vare sig man gillar/ ogillar postmodernism är Foucault en viktig tänkare, som format 1900- talets tänkande.
Vad gäller det kollektivt omedvetna har det allt sedan Platons tid (300- talet f.kr.) talats om för alla människor medfödda egenskaper. Dialogen ’Menon’ med Sokrates och slavpojken från Larissa. Vad gäller moral har man i alla fall sedan 1700- talet (upplysningen – som du ständigt kritiserar) diskuterat moral som en medfödd mänsklig egenskap, som kan variera beroende av psykisk rubbning eller miljö, men ändå bör betraktas som något människor är utrustade med.
Adam,
om de moderna tänkarnas underfundigheter.
Michael Foucault (1926 – 1984) tog fasta på Ludwig Wittgensteins (1889 – 1951) senare filosofi om språkspel, att de flesta dispyter endast är skenbara och grunden därtill finns att söka i variationen anammade betydelser av ingående begrepp i begagnade argumet. Han var mycket tilltalad av Nietsches ’vilja till makt’ och utvidgade Wittgensteins språkspel bli till ’diskurser’, till regelstyrda samtal, vilka bestämmer våra tankegångar. Han avfärdade Sartres(* autonoma ’jag’. Allting, vad vi än önskar intressera oss för, är redan en ’diskurs’ – ergo – även hela historien, såsom vi känt den, är död! Något objektivt förnuft finns inte. Till sist är också sexualiteten bara konstruktioner ur diskurser, kriterier för normalitet skiftar mellan epoker och ytterst handlar allt om makt och kontroll.
Jaques Derrida (1930 – 2004) kritiserade metafysikerna för deras underförstådda antaganden att grunden, eller jaget, eller varat för dem alltid tycktes antas vara en närvaro. Han använde Herakleitos (500-talet f.Kr.) dialektik: Intet kan förstås utan dess negation – vad det icke är. Ingen absolut närvaro kan vara möjlig. För Derrida blir ett ursprung det icke ursprungliga. Icke ’något’, utan ’intet’ får stå till grund för jaget.
Även nuet kan upplevas som närvarande, men har redan förrunnit så fort vi börjat granska det. Få filosofer skulle väl våga tänka sig att tiden enligt Ouspenskiis Tertium Organum kunde tillskrivas fler dimensioner än det förflutnas obönhörliga marsch mot framtiden.
Utan insikt om nuets tidlöshet blir filosofi endast meningslösa språkkonstruktioner.
*)Jean-Paul Sartre (1905 – 1980) såg ingen mening i skapelsen. Den var tillfälligheternas spel. Allting är. Antingen det är ett gruskorn, eller en katt.
Angående Jean-Paul Sartre, passar jag på att nämna lite om hans influenser:
André Gide var en känd fransk författare som var en uttalad pedofil. Trots detta vann han Nobelpriset i litteratur 1947. 1902 hade Gide skrivit boken The Immoralist, ”A story of a man who travels through Europe and North Africa, attempting to transcend the limitations of conventional morality by surrendering to his appetites (including his attraction to young Arab boys), while neglecting his wife Marceline”.
År 1916 hade André flyttat till London med sin unga älskare, pojken Marc Allégret, som bara var 15 år. André var då 47 år gammal. Under 1920-talet och en bit in på 1930-talet var Gide pro-kommunist, och han var en inspiration för andra franska marxistiska författare. Bland andra Albert Camus (Nobelpris 1957) och Jean-Paul Sartre (Nobelpris 1964).
I början av andra världskriget var Jean-Paul Sartre meteorolog i den franska militären. 1940 blev han krigsfånge i 9 månader. Under tiden som krigsfånge i Tyskland läste Sartre den tyske författaren Heidegger’s filosofiska bok om existensialism, ‘Varat och tiden’. Sartre blev senare känd för sina egna böcker om existensialism.
MInnesdagen frossar. I saker som inte handlar om tanke.
Influenser lever sitt eget liv.
Förminskande av det, är kanske även att förminska sin egen eventuella fömåga?
Rondellhunden är rolig liksom mycket av det Lars Vilks gjort genom åren. Jag förstår inte hur man kan missa det skämtsamma i hans konst!
Man kunde säga att Andre Gide
sökte den perfekta diskursen på sina resor, innan begreppet uppfanns och kom på modet. Foucault menar ju publikfriande att all hjärnverksamhet är diskurser.
Jag har inhandlat en bok.
Vad är antikens filosofi?
Författare Hadot, Pierre
http://daidalos.se/sok?11_bookView=1&11_subject=693
Det hänvisas mycket till filosofer, så tyckte jag att det kunde vara bra att läsa lite mer om… upprinnelsen till det hela?