2190: Konståret 2015, krönikörerna

Det internationella konståret 2015 torde kunna betecknas som tämligen magert. Något som krönikörerna Cecilia Blomberg (Kulturnytt) och Carolina Söderholm (SDS o SDS) bekräftar.

Blomberg inleder med Venedigbiennalen och Paul Klees Angelus Novus. Okwui Enwezor såg mycket riktigt den här teckningen som en utgångspunkt för sin biennal. Dock får man tillägga att Angelus Novus har blivit obarmhärtigt sliten (den finns även med rondellhund). Walter Benjamins välfunna och välformulerade rövarhistoria om historiens ängel har knutits till Klees teckning. Under den postmoderna epoken med teorins genomslag i konsten kom Benjamin att inta en stabil position vilket ännu gäller. Och det var då, i det tidiga 1990-talet som Angelus Novus började sitt segertåg. På Documenta 2007 var det Roger M. Buergel som placerade den i den centrala trappuppgången. Inte originalet (som finns i Israel) utan ett foto. I Venedig var den enbart inspiration.

Jag förstår nog att en curator kan dra ett varv till på Angelus Novus eftersom dagens konst är engagerad i alternativ historieskrivning och arkiv vilket båda krönikörerna upplyser om. Jodå, det var en gång hyggligt nytt. Som t ex när Nicolas Bourriaud 2009 introducerade begreppet Altermodern och då framhöll att historia var dagens ämne för samtidskonstnärerna.
Blomberg skriver: ”Om den politiska konsten för några år sen frossade i timmar av knapphändigt redigerade filmade dokumentära intervjuer för att bryta sig loss ur nyhetsrapporteringens nedklippta och vinklade logik. Så är det idag just ett nytt sätt att läsa historien på som är i fokus. Tack för det. Även om många konstverk fortfarande kräver mycket tid för att verkligen förstås, så ger det också mer av kunskap och analys.”
Det ligger något i detta. När Enwezor ansvarade för Documenta 2002 är det bestående minnet de otaliga videoboxarna, ofta långa filmer och med socialkritiska budskap. Numera gör man det lite lättare för besökaren. Konstnärerna är väl medvetna om att video inte längre är något överväldigande medium och konkurrensen har blivit mycket skarpare. Den sista, lite lustiga meningen, om konstens förträfflighet skulle kunna skrivas om till: Många konstverk kräver inte mycket tid för att verkligen förstås (vilket är bra), men tyvärr finns det åtskilliga som kräver mycket tid. Detta kan man beklaga men samtidigt skänker sådana verk mer kunskap och analys. Konsten är alltså alltid bra vare sig den är kort eller lång.

Söderholm är särskilt uppmärksam på att vi lever i en tid med många uppdykande afrikanska konstnärer. Här är Enwezor förstås i farten igen på Venedigbiennalen, men trenden är allmän och välkänd. Det har börjat bli marknadsmässiga pris på afrikanska konstnärer. Varför är det då så intressant med afrikanska konstnärer? Söderholms teori är att kontinenten Afrika är stadd i en längre tids dynamiska utveckling som nu får uppmärksamhet. Jag själv tror mer på att Afrika kan bjuda på lite (ännu) annorlunda diet som passar utmärkt väl in i den postkoloniala trenden som har pågått i ungefär 15 år.
Årets ämne har naturligt nog hämtat inspiration från sådant som migration och båtflyktingar. Konsten har inte lyckats bli en del av den debatten eller aktivismen kring den. Man kunde kanske tro att de kreativa konstnärerna kunde bidra med några vinnande metaforer. Men det verkar tunt. Man kan endast inregistrera resväskor och, som i Venedig, en pappersbåt som seglade runt i kanalerna som protest. Men man skall inte kräva det omöjliga.
Söderholm avslutar med de vackra orden: ”Vad vi behöver inför det nya året är inte mindre, utan mer av den konst som utmanar tanken och vidgar sinnet, också för det okända.” Så brukar man ju definiera kvalitet i konsten. Och när en sådan skall framträda är den skäligen oönskat.