Konsthallen i Lund. Efter ännu en dust mellan konsthallens höga konstnärliga ambitionsnivå och lokalpolitikernas publiksiffror blev resultatet att politikerna drog sig tillbaka (man får nog tänka sig att protesterna från kultursverige hade sin verkan). Politikerna har bestämt sig för att genomföra en konsultutredning som kostar 175.000. Onekligen har man några slantar att kasta bort till ingenting (SR).
Utställningsverksamheten går vidare nu med ”Vårt arbete”. Som Dan Jönsson påpekar i DN är det lite olyckligt att den här utställningen dyker upp så nära diskussionen om konsthallens exklusivitet. Det är inte precis en publikfriande tillställning. Ett antal mer eller mindre kända profiler från den internationella scenen bearbetar temat arbete med video, diagram och objekt. För den ovane besökaren resulterar detta naturligtvis i den återkommande frasen ”Jag förstår inte detta”. Men det är egentligen helt fel. Det är lätt att förstå den här utställningen med hjälp av katalogen. Med den i handen blir allting kristallklart. Det vidare problemet är dock vad man kan få ut av det. För den här utställningen är i praktiken till för mig och andra som kan placera konsten på rätt ställe och som har vunnit en viss faiblesse för den här sortens svårsmälta produkter. Att t ex se arbeten av KP Brehmer (1938-1997) gör jag ju gärna, ett av den tyska konceptkonstens stora namn. På hans tid var det fortfarande en fråga om hur konsten skulle kunna se ut och det är i det ljuset man får se hans ansträngningar som på sitt sätt föregriper dagens socialkritik – men alltså från andra utgångspunkter.
Problemet med de övriga är att innehållet har fått stor plats. Konstnärerna skall medverka i den kritiska granskningen och i förlängningen förändringen av samhället. Det blir som det brukar, kapitalistkritik, frågor om vad som är arbete, feminism etc. Frågan är till vem man vänder sig med det här. Linda Fagerström (SDS) skriver t ex: ”bosniska Maja Bajevi?s grafiska textildiagram ’Arts, Crafts and Facts’ där kurvor över välstånd och fattigdom vävs samman med oljepriser och världsmarknad i geometriska mönster. Att dessa nu visas på ’Vårt arbete’ visar på Lunds konsthalls förmåga att både vara uppkopplad mot den internationella konsten och samtidigt beröra de dagspolitiska frågor som talar till Lundabor och skåningar i vardagen.” Förmodligen skrivet i all välvilja men vem tror att detta verkligen talar till Lundabor i skåningar i vardagen?
Flera stora namn kan man notera, förutom KP Brehmer och Maja Bajevi? också Mladen Stilinovi? med hans Artist at Work från 1978 där konstnären visar sig helt passiv. Ett av de mera konkreta inslagen är Oliver Walkers One Euro (2013). Här kan man se på videoskärmar hur lång tid olika yrkeskategorier behöver arbeta för att få ihop en Euro. Lite skojigt men det är också något som kommer nära illustrationen.
Curatorerna i den internationella samtidskonsten får ständigt skapa det ena temat efter det andra och det härmed arbete är förstås inget nytt. Se t ex utställningen i Linz från i fjor An die Arbeit där det dock handlar om konstnärernas eget arbete med att producera konst.
KP Brehmer: En arbetares själ och känslor, 1978-80
Maja Bajevi?: What is the business of a bank? Videoopera
Jag såg utställningen igår och det jag hade mest behållning av var just ”One Euro” idén. ”Konstnär i arbete”, där konstnären sover (eller vilar) var också smårolig.
All konst har en gång varit en idé hos konstnären. I början värderas tanken som genial, början till ett mästerverk. Detta gäller författare, musiker, målare, ja alla som uppfattas som konstnärer. Konstnären utsätter därefter sitt tänkta verk för en kritisk granskning. Håller verket måttet? Blev det så bra som man trodde? Halvfärdiga manuskript hamnar i byrålådan, målningar ställs undan, kompositioner och poetiska verk göms och glöms för en tid. Då kan konstnären tystna innan viljan att skapa återvänder.
Den kritiska granskningen utförs också av ett färdigt verk. Kultur/ musik/ teaterkritiker,har åsikter byggt på teorier eller personligt tyckanden. De statliga och privata kulturhusen har sina tyckare om vad som passar att visa upp eller når upp till nivån Konst.
Upprörda reaktioner från olika ”grupper” av kulturkonsumenter kan förkasta det som av eliten uppfattas som konst. Andra grupper höjer verk som förkastas av kultureliten, till stor konst. Det betyder att idéer som slunkit igenom konstnärens självcensur, förlaget/utgivarens/utställarens granskning kan förkastas av konsumenterna.
Jag har funderat mycket på vem som definierar begreppet konst. Vi konsumenter har större makt är vi vill erkänna. Tycker vi inte om att ha ett verk av en pissoar på väggen i salongen, så rycker vi på axlarna och söker efter något annat. En kunnig musikmänniska kunde uttrycka sig: ”Jag litar inte på den där Beethoven!” Man SKA älska Beethoven säger musikeliten. Att avstå från den STORA, visar på lyssnaren okunskap.
Vad gör oss glada? Saknar vi något i vår vardag, skönhet, estetik, minnen, att skratta eller vad det nu kan vara. Där söker vi kraft eller lust att leva. Där hjälper oss konsten. Det vi själva definierar som konst som något nödvändigt.
Beethoven var ett musik-geni, nyskapade med sina egna händer, med ny dissonansföring och mycket tydlig identitet. Man måste inte älska Beethoven, de flesta som tror att de kan ”roll over Beethoven” är inte i stånd att höra vad han gör. Det betyder att de kan lära sig något av Beethoven. Att de sen inte vill lära sig något säger ingenting om Beethoven, utan om dem.
Tydligen har någon ”nydanare” med billig smak kladdat ihop Kung Lear med Leonard Cohen i Uppsala, och fått recensioner i paritet med insats. I princip är detta Beethovens motsats; inställsamt meandrande sluddrig musik i pausen. Men ”äkta”, de spelar originalskivorna.
Hehe.
Jag var bara barn när jag genom musikskolan jag gick i fick se en film om Beethoven. jag kommer ihåg att jag var helt fängslad av både musiken och tragiken över att han var döv.
Om det nu inte blir så att ”Kalifatet” tar över världen och slår sönder alla musikinstrument och bränner alla partitur kommer Ludvig van Beethovens musik även om femhundra år vara lika beundrad och älskad och spelad som idag. Enligt min uppfattning är hans sena stråkkvartetter det vackraste och mest geniala som någonsin komponerats. Komponerade efter den nionde symfonin när mästaren var helt döv. Stravinsky yttrade om Den Stora Fugan i opus 132 att detta alltid kommer att vara samtida musik. Tyvärr spelas dessa stråkkvartetter nästan aldrig i Sverige. Våra bästa svenska violinister som Per Enoksson, Malin Broman och Sara Trobäck borde anta den utmaningen!