2221: Om att skära i träd och hugga i sten

Minnesgoda läsare erinrar sig måhända länsstyrelsen insats för att ta bort markeringarna som visar vägen till Nimis. Jag kan nu visa några bilder på denna intagande relationella estetik som lägger ytterligare en fascinerande händelse till verket. Så här bör det ha gått till. Länsstyrelsen ser en fara med att besökare tar sig till Nimis. Det finns nämligen stup som man kan falla nedför förutsatt att man går rakt ut i intet och intet ont anandes. Jag insåg själv 1982 att det kan leda till en del besvärliga situationer. Därför satte jag ut en vägmarkering med gula N. Genom åren har den finkalibrerats och följer man den möter man inga större svårighet, inga hisnande stup passeras. Länsstyrelsen tycks ha fått för sig att om man tar bort markeringarna kommer ingen att gå dit. Det kräver ingen större tankemöda för att inse att så blir det inte. Vad som kan ske är att folk ger sig ut på fel vägar och hamnar just på sådana platser som man lämpligen bör undvika. Nåväl, länsstyrelsen byråkrater gör som de alltid brukar, de fattar ett beslut och genomför det idogt. Man sänder alltså ut någon eller några med en kniv för att skära bort de gula N-markeringarna från träden. Ett intensivt skärande och skrapande. Vad man inte tänkt på är att en del markeringar är målade på stenar och där går det inte att skära med kniv. De får alltså bli kvar och det är rätt många. Dessutom missade man en del. Så snart vädret tillåter skall jag naturligtvis återställa markeringarna. Det får vara någon måtta på den byråkratiska enfalden. Samtidigt är just detta en källa till mycken glädje. Länsstyrelsens avsaknad av kreativt tänkande och dess juridiska inkompetens har dels utvecklat verket i många givande episoder och dels har det fört med sig att Nimis står kvar än idag.