2224: Ai Weiwei i farten

Knappast har det väl undgått någon att Ai Weiwei är i farten igen. Konserthuset i Berlin (där filmfestivalen pågår) har han klätt kolonnerna med flytvästar från katastrofområdena i Medelhavet. Tolkningsutrymmet i detta konstverk är inte stort. Så här rubriken lyder i Inquisitr: ”This life-jacket display in Berlin perfectly illustrates the human crisis of blocking migrants.” Jodå, Ais intentioner är det inte att ta fel på. Men det är alltid problematiskt när konsten lånar sig till politisk propaganda, hur behjärtansvärt det än kan förefalla.

Ai Weiwei var dissidenten i Kina. Påhejad från väst kunde han framgångsrikt försvara yttrandefriheten i en diktatur genom att skapa för regimen obekväm konst. Så öppnas portarna och världskändisen Ai Weiwei anländer till Europa. Det tycks vara så att eftersom hans kinesiska konstkampanj varit framgångsrik vill han fortsätta på den inslagna banan i väst. Skillnaden är att det inte längre är fråga om någon diktatur eller ens motvind. Ai Weiwei har aldrig varit någon nyanserna mästare, hans verk är, ibland fyndiga, tillämpningar av västvärldens konsttrender: Duchamp, pop, konceptkonst och relationell estetik. Dessutom i efterhand. Han får av lättförståeliga skäl (den politiska korrektheten) medierubrikerna med sig: Konstnären med stjärnstatus och enormt kändisskap har levererat ett politiskt budskap som ovedersägligt är populärt i vida kretsar. I konstvärlden är man långt mera återhållsam och inser att hans stil ”tjong i medaljongen” borde nyanseras. I artnet påtalar man både Tyskland som det inte särskilt övertygande protestobjektet liksom hans okänslighet för valet av plats.

Någon frågade ändå vad som var hans syfte med flytvästarna: “When asked of the significance and purpose his Berlin life-jacket display — and his art in general — Weiwei simply stated the following. If my art has nothing to do with people’s pain and sorrow, what is ’art’ for?”

Pang på rödbetan igen. Han borde ju känna till att hans verk huvudsakligen handlar om helt andra saker. Han gör t ex popkonst av gamla kinesiska krukor, slår sönder sådana. Tillverkar nya som säljs till svindlande priser. Hans stora installation på Tate Modern ”Sunflower Seeds” (2010) utnyttjade underbetalda kinesiska arbetare. Om det sistnämnda kan man säga att den stämmer med hans uttalande men nog inte som han har tänkt sig.

Konstvärlden har fått ett problembarn med för mycket fame.