Hur är det då med det svenska kulturintresset? Ett nytt kulturprogram i tv med Horace Engdahl och Liv Strömquist kommenteras av Martina Montelius (Expressen). Engdahl om kultur i Sverige: “Svenskens förhållande till kultur utgörs helt enkelt av ointresse. Och det är på sätt och vis en fruktbar utgångspunkt, därför att det betyder att det finns ofta inte så många förutfattade meningar att kämpa emot. Det finns inga meningar alls.”
Montelius är oenig: ”Engdahl har fullkomligt fel i det han säger. Kulturintresset brinner okuvligt i detta land. Biblioteken har passionerade stammisar. Teaterbiljetterna går åt. Museerna är välbesökta. Bokförsäljningen ökar. Längtan efter substans i etermedierna tycks stadigt växa. Hos mig gör den det definitivt.”
Det låter inte helt övertygande. Den första meningen i yttrandet är väl en förhoppning som skall uppfyllas av den sista. Bokförsäljningen ökar, men jag undrar vilka böcker som egentligen blir sålda? Lyrik? Och ”längtan efter substans i medierna”, skall det syfta på Eurovisionsschlagern?
Engdahl har nog rätt för sig. Inte heller kan man ana någon djupgående kulturell förankring i flertalet av de artiklar som publiceras i dagspressen under ”kultur”. Där handlar det framför allt att så fort och enkelt som möjligt komma fram till den åsikt skribenten företräder.
Grundgreppet är nog att konkretisera ”kultur”.
Om vi med kultur menar traditionen; kristendom, renässans, barock, wienklassicism, romantik, modernism, jugend, art deco, roman, novell eller vad vi vill kalla den, så är intresset svagt.
Om vi via eliminerad medvetenhet och nedriven tradition omdefinierar kultur till andeväsen inkl utdrivning, nihilistisk marschmusik med maskintrummor, mello utan melodi riktad till pre-teens, deckare, ikea-möbler, plast-tingeltangel, fotboll eller kokböcker så är intresset massivt.
Det förändrar givetvis dagstidningarnas kulturbevakning, där traditionell kultur ges enspaltiga sjucentimetersanmälningar och spektakel hela uppslag, bägge författade av praktikant med journalists titel.
Jag prenumererar inte längre på dagstidning. Radarparet för mycket mp-viftande svans inklusive tyckande och för lite kunnande firar dagliga triumfer mig förutan. Som individuell protest tittar jag på Fox-news och känner mig upprorisk 😉
Fox!?
Du måste skämta.
Hört talas om Scylla & Charybdis?
Vilka böcker som säljs i Sverige behöver egentligen ingen undra över. Statistik finns att tillgå. Detsamma gäller förstås vilka böcker som lånas ut mest på landets bibliotek. Att teaterbiljetter går åt och svenska museer har många besökare går knappast att förneka. Kulturskymning råder knappast. Horace Engdahl ser inte skogen för bara träd.
Från Graven; jag dristade mig till ett skämt.
Hd, den svenska tanten räddar traditionell kultur, hon bär allt på sina axlar. Den svenska gubben räddar ölförsäljningen och allsvenskan.
Jämför bara vilken kraft sport har i svenskars liv. Jag som har ett genuint kulturintresse har ofta känt mig skamsen och utanför när jag har berättat för folk om mitt kulturintresse och min bildningstörst. Det är inget man skyltar med upplever jag.
Ludvig K: Har upplevt något liknande, blev en gång shamad av ett äldre par för att jag inte visste vem någon känd motocrossförare var, och nedfnyst när jag berättade att jag sysslade med klassisk musik.
Finns ett enormt fotbollsintresse bland folk i stora kulturnationer som Tyskland, England och Frankrike också. Jag tror man får söka svaret någon annanstans än att det är idrotten som konkurrerar ut kulturen.
Även idrotten är väl kultiverad och kan vara kultur.
Det var innebörden av mitt första inlägg. Nuförtiden räknas faktiskt varje aspekt av vårt liv till vår kultur, kaffekoppar, historieberättande, fredagsfylla, vad som helst. Ingår det i vårt liv tillhör det vår kultur. Effekten av den språkglidningen är att det som förr kallades kultur, dvs litteratur/bildkonst/konstmusik blir som vilken tepåse eller straffspark som helst. Begreppet kultur har bytt innebörd.
…och om ni tittar ordentligt på Lars´ inlägg, notera meningarna om ”djupgående kulturell förankring” och ”längtan efter substans”, de pekar på såret. När medelålders pubertetsskribenter i tidningarna som inte behövs om sanningen ska fram yttrar sig om såret kallas det ”finkultur” och ”inte finkultur”, initialt tillerkänns de lika värde, allt annat vore otänkbart. Men.
”Finkulturen” är så jobbig så jobbig, man måste anstränga sig, och blir en nörd bland icke initierade. Nu har nörd bytt betydelse, till affärsinriktad programmerare med glasögon, men innan dess var det någon som spelade orgel, läste lyrik och byggde tågbana, dvs ofta någon som sysslade med kultur.
”Inte finkulturen” är praktisk, anything goes, och de som anför den antyder implicit att den är både finare och modernare än finkulturen, därav följer i tangentens riktning att man inte längre behöver anstränga sig för att förkovra sig i kultur, det räcker med att bara känna och vara. ”Ta inga sånglektioner, bara känslan räknas”, dvs den känsla mottagaren uppfattar. Allt är talang, odlingen (”kultur”) ingenting.
Men, med ”inte finkulturen” följer problem; det saknas djupgående kulturell förankring och substans, det är den allerstädes närvarande baksidan på bristande tuggmotstånd. Nyss hävdades proletär bakgrund som djupgående kulturell förankring, men automatiseringen eliminerar arbetaren ur varuproduktionen. På arbetarklassens tid försökte den skaffa sig borgerlig bildning. Nu skaffar sig de borgerliga barnen bakvänd keps och säckiga byxor.
Använder sl begreppet ”inte finkultur”? Nix, ordet är underhållning. Men i vår gamla germanska kultur pre 1945 med tyska som första främmande språk betydde ”underhaltung” inte bollsparkande och rykande pistoler, utan att man uppehöll den kulturella nivån och därmed sin fina själ, som helst borde förenas med sin herde i paradiset.
När den ”inte finkulturella” ska peka på sitt fikonlöv heter det Bob Dylan. För den händelse de skulle upptäcka att hans melodier är talking blues med inslag av anglosaxisk frikyrklighet, och att melodin kan utsättas för vilka övergrepp som helst, och därmed måste betraktas som icke betydelsebärande, hävdar de textens överhöghet. När man påpekar att hans text ofta är bibeln körd i torktumlare saknar den ”inte finkulturelle” basal bibelkunskap. Om man vill kan man se evangeliserandet av den ursprungligen judiske herr Zimmerman som historien om den västerländska civilisationen, men nu tangerar vi vad som är politiskt korrekt.
Slutligen påminner jag gärna om Mozarts ord; ”poesin måste helt och hållet vara en musikens lydiga dotter. Alltså motsatsen till praktiken hos ”inte finkulturens” överstepräst.
Det finns många överstepräster, med olika budskap. ”The High Priest of Bebop” (Thelonius Monk) är rolig att lyssna till ´Round Midnight.
Enligt WikipediA ska kultur betyda mänsklig aktivitet men där tycker jag att man tar i. Bättre då, att innan man började studera våra närmaste artfränder trodde man att vi var ensamma om att ha kultur i bemärkelsen kunskaper som gick i arv från generation till generation och som blev unika inom vissa områden/kulturer. Dessutom trodde man att vi var ensamma om att tillverka redskap.
Bland det första som kullkastade detta var när man såg att chimpanser tillverkade termitfångare av kvistar och att strandlevande apor i Japan tvättade lortig potatis i sjön
För oss som missade föreställningen live.
http://www.avpixlat.info/2016/02/25/lars-vilks-talade-pa-salong-non-grata/
Den här artikeln gav en intressant vinkling av begreppet kultur: http://avpixlat.info/2016/02/27/olika-kulturer-och-sannolika-konflikter/#more-169441
Spiral Dynamics är ett sätt att gradera olika stadier av kultur där nivå 1 representeras av det nyfödda barnet och åtta är allra högst. Enligt skribenten kan muslimer högst nå nivå fyra och vi svenskar sex. Av någon anledning finns sju och åtta inte med varför jag naturligtvis googlade mig fram till dessa: https://www.yumpu.com/sv/document/view/18324646/introduktion-till-metoden-spiral-dynamics-pa-svenska
Känns som sjuan kan passa mig men åttan verkar litet för religiös.