2238: Konstrunda i Stockholm

Uppehållet i bloggskrivandet beror på att jag har varit på en Stockholmstur. Hemlig, naturligtvis. Jag hann med att se en del utställningar. Oanmäld kunde jag anonymt beträda Kulturhuset mark och beskåda Makode Lindes ”Negerkungens återkomst”.

Rustad för besök. Påsen över huvudet var ett besvärligt fenomen. Den faller ständigt fram och beskär halva synfältet. Efter ett tappert försök fick jag välja utställningen framför påsen.

Jodå, Lindes utställning fungerar väl. Den åstadkommer en frenetisk inflation av blackface och jag kan inte tänka mig att någon skulle orka bekymra sig efter att ha fått en sådan lavin över sig. Med många kulörta lyktor.

Därefter var det Konstakademien. Jag var förvarnad och det stämde mycket riktigt att de pedagogiska och uppfostrande texterna var en tungsint upplevelse. Det berättades att konstnärsbohemen inte var fullständigt fri och att patriarkatet hade bestämda uppfattningar om genus. Men det fanns annars mycket att se på. Åtskilliga porträtt som jag studerade ingående. Jag har en del intressen av näsvingar och skuggade färger.

Vidare till Moderna och ”Livet självt”. Recensionerna har omtalat utställningen som mycket sevärd och det stämmer. Kanske beroende på att det inte finns något curatortema som skall uppfyllas. ”Livet självt” kan betyda vad som helst och det är också vad man kan finna i utställningen. Jag såg givetvis Pierre Huyghes video Human Mask och den bör man inte missa. En liten varelse som verkar vara en flicka med långt hår men som visar sig vara en apa. Först kunde jag inte riktigt tro på det eftersom rörelseschemat verkade så mänskligt. Men det visar sig vara en japansk specialitet. Vissa restauranger håller sig med sådana servitörer. I alla fall får man inse att Pierre Huyghe har lyckats med att hålla ställningarna som framträdande konstnär alltsedan 1990-talet. Den lilla figuren är filmad i ett övergivet katastrofområde och det skapar lite skräckkabinett men inte särskilt mycket. Däremot blir figuren sympatisk i sin eländiga ensamhet. Här är en video från en japansk restaurang.

Waldermarsudde hyser utställningen Ljuset magi, friluftsmåleri med många kvinnliga konstnärer. Det tål att ses även om den här utställningen inte är någon överraskning för en förhärdad konsthistoriker. Goldin + Senneby är också med på Waldermarsudde, en del av deras omfattande utställning Standardlängden av ett mirakel. Politisk konst som är befriande ogenomtränglig.

Jag nådde även att se Ellen Thesleffs utställning på Sven-Harrys Konstmuseum. En gammal bekant från finsk konsthistoria. Det kan verka lite tunt men man skall hålla på en stund och finna rätt avstånd till verken.