Den modernistiska linjen i konsten aktiverade en bestämd situation för betraktaren: Smaken. ”Är detta estetiskt tilltalande?” Eller i en vidare mening: ”Är detta estetiskt möjligt (för någon att uppskatta eller motivera)?” En negativ reaktion kunde formuleras som ”detta är inte konst”
Kriterierna är något annorlunda idag (i samtidskonsten). Ett av dagens bekymmer är frågan om konsten är politiskt korrekt. Är den inte helt och hållet det kan den på lite högre nivå betecknas som ”problematisk”. På lägre nivåer kan frågeställningen förenklas till t ex ”Rasistisk.”
Makode Linde fick onekligen in en fullträff med sin utställning på Kulturhuset. Utställningen som uppenbarligen handlar om rasism har varit alltför stark för några i personalen. Dessa personer agerar nu eftersom de anser att deras bekymmer inte har behandlats på rätt sätt av ledningen. Vi får veta att:
”Vi är inte lättkränkta. Lättkränkt är ett ord som vita människor lägger på oss som försvarsstrategi för att få fortsätta legitimera rasism. Om de hade handlat om sexuella trakasserier hade man inte sett förbi och negligerat på samma sätt.
Men så fort det handlar om rasifierade som markerar att vi inte längre accepterar att vi ska stå i skottlinjen och vara måltavlor för rasistiska strukturer eller rasistiska ord, väcker det ett sådant motstånd.”
”Utställningen, som är rasistisk, gynnar arbetsgivaren genom ekonomisk vinst och missgynnar behovsanställd personal som inte kan anmäla sig på flertal pass eftersom arbetsgivaren hotar anställda med att man måste avlösa på utställningen. Dessa uppgifter har vi underlag som bekräftar.”
”Kulturhuset/stadsteatern är en statlig institution som skall vara tillgänglig för alla oavsett ålder, kön, hudfärg och religion. Kulturhusets/stadsteaterns VD Benny Fredriksson har uttryckt att Kulturhuset/stadsteatern har som policy att inte uppfattas som en instans som ska legitimera exempelvis rasistiska uttryck. Trots detta har Benny Fredriksson valt att installera en rasistisk utställning i ett av Kulturhusets/stadsteaterns gallerier.”
Trots allt verkar det som om de klagande är lättkränkta. Hade de inte varit det – tonen i brevet tyder starkt på djup affekt – hade de kunnat tala om på vilket sätt utställningen skulle vara rasistisk. De påstår alltså att Makode Linde har gjort en rasistisk utställning istället för att konstatera att de, med betraktarens roll i ett verk, själva skapar en rasistisk utställning. Sådana utfall gynnar dock konsten och ger också intressanta perspektiv på rasist- och kränkthetskultur. Men det kunde vara en idé att utbilda personalen i konstkunnande där man kunde lära ut att konsten inte alltid är fyrkantig: Det som synes vara kan vara något helt annat.
DO är självfallet inkopplad och bland undertecknarna till klagobrevet finner man, föga förvånande Fokus afrofobi. Hemsidan har många guldkorn.
Makondes utställning består alltså av föremål som kommenterar rasism, och frågan är vem som har tolkningsföreträdet?
Kulturhus-Personalen anser att Makondes utställning är rasistisk, Makonde menar att personalens sätt att betrakta utställningen är det rasistiska elementet. Personalen bär själv på det rasistiska elementet och utställningen drar bara fram det i ljuset.
Har jag fattat det rätt?
Du är på alldeles rätt spår.
Har jag missat något bärande element?