Johan Lundbergs nyutkomna bok Det sista museet kritiserar identitetspolitiken inom kulturen. Sådant är ytterst eldfängt och man förväntar sig hård kritik mot denna skrift. Vilket det också har blivit. Identitetspolitik handlar alltså om att andra grupper och kulturuppfattningar utanför västvärlden kräver ett inkluderande som kan innebära nya läsningar men även nya moraliska krav. Men det går också för sig att tala för andra grupper som kan betecknas som utsatta och marginaliserade. Detta har gett upphov till en rad intensiva debatter. Ulrika Stahre har recenserat i Aftonbladet.
Det finns en hel del att fundera på. Stahre skriver
”För mig är det självklart att det ger större kunskap att inkludera fler grupper av människor. Att det blir andra läsningar när en lesbisk kvinna analyserar till exempel Karin Boye, eller när en syrisk flykting ser Medusas flotte, för att ta enkla exempel. Eftersom de personliga erfarenheterna betyder något. Men av det följer inte att den lesbiska kvinnan skulle vara den enda som förstår Boyes lyrik, eller att den syriska flyktingens förståelse av Géricaults verk är den enda korrekta. En sådan tanke är befängd.”
Relativiseringen av konsttolkningar sticker fram här. Det är alldeles givet att betraktaren har rätt att fullfölja sin skapande akt som denne önskar. Men alla tolkningar är inte lika bra. Det kommer alltid att finnas en historisk kontext som är utgångspunkt för konsthistoriska tolkningar. Det är en helt annan sak att läsa in egna upplevelser och fria fantasier. Just här finns en samtidsplåga när konsthistoriska verk används som politiska slagträn. Något sägs vara aktuellt därför att man kan se någon ytlig likhet med något brännande objekt i samtiden. Ju längre tidsavståndet är desto värre blir det med sådana tilltag eftersom begreppsvärlden och beteenden förändras.
Stahre skriver: ”Nå, även jag kan befinna mig i Johan Lundbergs skor och sakta skrida genom en utställning med raffinerat holländskt 1600-talsmåleri. Men jag kan inte uppfatta en sådan utställning som någonsin neutral. Lundberg raljerar över hur genusvetare och postkoloniala tänkare börjar fråga efter kvinnliga konstnärer och skildringar av svarta – som om konsten kunde vara något annat än evig och stå högt över futtigheterna.”
Det är riktigt att ingen utställning kan vara neutral, men det finns rimligt objektiva faktorer att ta hänsyn till. För det krävdes etablerandet av konsthistorien som forskningsdisciplin under 1800-talet. En sak kan man i regel slå fast, vilken konst och vilka konstnärer som betraktades som de bästa vid en viss tidpunkt. Det går också att se hur kanon har förändrats (och samtidigt uppnått en stark stabilitet) när tiden har gått. Tänk t ex på impressionisterna versus salongsmåleriet. När det handlar om utställningar har de ofta en given vinkling. Man kan tänka sig en utställning om holländskt 1600-tal som vill skildra den tidens klassamhälle eller måleriets status. Det är en helt annan sak än att använda ett historiskt material för att framhäva och moralisera kring dagens aktuella politik. Utställningen på Göteborgs konstmuseum om ”Gränslöst. 1700-talet speglat i nuet” är ett exempel på hur ivern att vara samtida tar överhand gentemot en konsthistorisk granskning av dåtidens källmaterial.
Dagens bästa läsning. Tack Lars.
”att använda ett historiskt material för att framhäva och moralisera kring dagens aktuella politik” är precis vad Nationalmuseet ägnar sig åt på Mejan, med sin utställning ”Konstnären”. Jag gick dit med förhoppningen att få en spännande odyssé genom historien, men blev matat med genusproklamation à la 2016, och helt utan någon vidare anslys eller mening, det var mest ett användande av de ”korrekta” signalorden i texterna. Självklart klämdes ordet ”Immigration” in också, utan att göra någon klokare.
Då är jag ändå kvinna själv.