Asrin Haidari (som arbetar på Tensta konsthall) har gjort ett genmäle (Expressen) till Sara Bergs artikel i samma tidning. Även jag noterade detta på bloggen för ett par veckor sedan. Liksom jag var den enkla slutledningen till Bergs förflugna tes om avsaknad av politiskt innehåll i dagens konst att Berg var dåligt påläst.
Haidari tillfogar dock några ytterligare synpunkter om konstens kvalitet. Hon skriver att Bergs exempel på politisk konst var populistiska sådana: ”Berg exemplifierar med konst som präglas av populism och skandaler. Men den är sällan särskilt intressant eller nyskapande. Bristen på initierade röster och spelrum i medier gör tyvärr just att de konstnärligt och politiskt verkligt relevanta exemplen ofta hamnar under radarn.”
De exempel som Berg nämner är Ai Weiwei, Banksy, Peter Johansson och Makode Linde. Här har vi alltså exempel på konst som inte är intressant och nyskapande. De konstnärer som Haidari nämner är Bouchra Khalili (623), Meriç Algün Ringborg (1441), Ahmet Ögüt (406), Chto Delat (563). Det råder ingen tvekan om dessa namns giltighet i den internationella samtidskonsten. De får alltså betraktas som exempel på ”intressant och nyskapande”. Man kan tillfoga: För vem? Och svaret blir naturligtvis för eliten i konstvärlden. På så sätt kan man fortfarande tala om spetsfunktion i konsten. Så utpräglat politiska konstnärer som de här utgör inte den övervägande delen av samtidskonsten men som man kan se ligger de bra till. Att det politiska på ett eller annat sätt måste vara närvarande är däremot en given femma. Det lilla problemet med de politiska konstnärerna är att de inte har någon publik (utom den interna) och att de väcker föga medieintresse. Haidari klagar på att det saknas ”initierade röster och spelrum” i medierna. Som jag många gånger påpekat är konsten (på dess elitnivå) så komplicerad att den inte lämpar sig för den som inte är ordentligt insatt. Det blir därför ett dystert konstaterande att den konst som inte följer elitens normer har betydligt större möjligheter att vinna en publik.
Ai Weiwei (24) är visserligen en långt mer känd konstnär än alla de andra nämnda men i de mest avancerade kretsarna är han inte tillräckligt intressant, främst för att han bejakar kapitalismen.
I en konstvärld som ständigt deklarerar sin totala öppenhet och som skall vara antihierarkisk kan man dock glädjas åt att det inte råder kaos utan en tämlig strikt ordning för vad som betraktas som kvalitet i konsten.
Konstens effektivitet ligger främst i att den förmår att göra något till konst och drastiskt skilja det från övriga livet.
Bra (undervisande) artikel Lars! Kaos bor granne med Gud, som man säger i folkmun. Men samtidskonst som sticker ut och erkänns av konsteliten är klar som korvspad. Vilken värld Vi lever i!
”Synd” att (vissa) konstkritiker är dåligt bildade i det ämne de bör kunna på sina fem fingrar, samtidskonstens uttryck/repliker på samhällsaktuella frågor. Någon sa för över hundra år sedan att ”formen är allt”, och att ”det alltid är kritiken som genom sin koncentration möjliggör kulturen”. Det gäller att hålla stilen!
Intressant. Nu byter jag ut ett ord i din menning, och den är fortfarande sann;
”Musiken (på dess elitnivå) så komplicerad att den inte lämpar sig för den som inte är ordentligt insatt. Det blir därför ett dystert konstaterande att den musik som inte följer elitens normer har betydligt större möjligheter att vinna en publik”.
Med den skillnaden (?) att det finns en ölstinn majoritet som tror att dess simpla bonkabonka på hörselskade-nivå är själva ”musiken”. De blamerar alltså elitmusiken för sin egen inkompetens.
Kanske konsten ska försöka komma ner på jorden i stället för att tro sig vara något fritt svävande utan mänsklig påverkan.
Konst skapas väl inte av konst utan av människa som bara genom sin död skiljs från allt övrigt liv.
Ett litet tips från mig: prova att byta ut ordet till något som inte förknippas med humaniora, till exempel ”grekisk matlagning”, ”engelsk ligafotboll”, ”kvantfysik” eller ”mode”.
Skillnaden är att seriös konstmusik är en väldigt liten verksamhet i motsats till den världsomspännande och ständig utställande samtidskonsten. Det är inte heller så lyckat att byta ut ”konst” mot andra områden. Konsten har en speciell ambitionsnivå och status som blandas med tanken att konst är till för alla, ett demokratiskt alternativ för världen.
det var det som var min poäng!
Lars: När folk talar om att konstens avsaknad av politiskt innehåll, menar de väl snarare att konsten saknar ett konkret politiskt innehåll, som på 1960- och 70 talet, då politisk konst var bara en nyans (om ens det) ifrån demonstrationsplakat. Allting väldigt förenklat och lättbegripligt
http://www.affischerna.se/progg_poster/usa-mordare-3/?cat=progg_postercat&order=politisk-konst&y=