2293: Med eller utan oro, Berlinbiennalen

Onekligen har konsten förlorat åtskilliga av sina inarbetade inventarier. Provokationen och originaliteten florerar nu överallt och för att få något att sticka ut krävs antingen grova medel eller inkorrekt uppförande. Gränssprängande estetik är en svunnen tid. Konstnären som före sin tid och med visionära utspel är borta med vinden. Försöken att förändra världen genom direkt aktivitet har inte varit lyckade. Allt detta kan verka nedslående men man skall inte vara orolig. Det finns alltid kryphål.

Fortfarande är det fullt möjliga att få till intressanta biennaler. Det visar årets upplaga av Berlinbiennalen, curaterad av designkollektivet DIS som har haft stora framgångar med livsstil och mode. Den deklaration som kom från DIS var att man skulle göra upp med konstens kategorier och häva gränsen mellan fin- och populärkultur. Men det går ju inte eftersom konsten redan har en strategi för sådant, nämligen att dra in vad man behöver och låta det få en (oftast tillfällig) plats i konsten. Bortsett från den detaljen har man lyckats få ihop något som förefaller vara lite annorlunda. Inga tungviktiga politiska utspel utan mer en lek med samtidens benägenheter. Allt är en vara och på samma gång en upplevelse. Så biennalen erbjuder konst som vara eller vara som konst. Installationer och videovisningar i nya förpackningar. Därmed kan man ge en bild av det som är det samfällda objektet, nuet. Med reservationer, eftersom nuet är det som inte kan förstås i nuet, men låt oss säga näst intill eller åtminstone ett möjligt sådant i konstformat.

Kritikerna är i allmänhet vänligt inställda. Nils Forsberg är mycket nöjd (Expressen). I Art Agenda är det också positiva tongångar. I Frans Josef Peterssons recension i Kunstkritikk kan man se ett uppmärksammat verk av den enda svenska deltagaren Anna Uddenberg, Journey of Selfdiscovery. En träffande skulptur av en extrem selfiefotograf. Kanske ingen stor konst men precis vad som behövs för att bli synlig på en biennal. Petersson är dock lite kritisk, hans rubrik är ”En inte tillräckligt oroande biennal”. Något som han motiverar: ”Har nätets centralisering genom storföretagens sociala appar och smarta nätverk omöjliggjort systematisk kritik och kollektiv organisering hos den yngre generationen? Så är det naturligtvis inte, men det är på den punkten som DIS vision måste problematiseras och tänkas vidare, bortom biennalens formalism och självupptagna politiska förlamning.”

Man kan fråga sig vem som inte blir tillräckligt oroad utöver Petersson. Som det är i konstvärlden i det sällskap som efterfrågar politiskt aktivitet är det någon annan utanför systemet som skall oroad. Men dit når man aldrig. Det är väl så att Petersson vill hålla fast vid den traditionella kapitalistkritiken även om den inte når längre än till det symboliska.

Det är värt att komma ihåg att om det skall ske något av verklig betydelse så skall just kritikerna bli oroade över att de inte fick vad de förväntade sig. Men även uppfyllda förväntningar kan emellanåt förtjäna att uppmärksammas.