För några dagar sedan skrev Therese Bohman om Richard Berghs målning Nordisk sommarkväll (Expressen). Hon frågar sig hur det är med målningar som skildrar den borgerliga lyckan och i vidare bemärkelse ”idyllen”. Skildringar av den borgerliga lyckan finns det rätt gott om men de är av äldre datum, antingen det handlar om konstnärernas liv (de flesta konstnärer är ju borgare) eller om familje- eller miljöåtergivningar. Att den borgerliga lyckan försvinner kan man förstå eftersom modernismen hade sin givna fiende, borgaren, som dessutom var dess gynnare. Med en allt djärvare estetik blev det också svårare att uppfatta ”moderna” målningar som idylliska.
Idyllen har sin historia som återgivningen av det idealsköna. ”Pastoral idyll” var en genre som inte längre är tänkbar. Om någon skulle dyka upp på samtidsscenen med ett sådant verk skulle det inte kunna tas på allvar. Förmodligen skulle den enda möjligheten vara att det rörde sig om ironi. Utanför samtidsscenen lever naturligtvis idyllen kvar. Ta t ex naivismen inom vilken man ständigt producerar idylliska framställningar men sådant har ingen position i nutiden.
Sedan politiken och mera allmänt kritiken tog över är det besvärligt med idyllen. Det sista (eller skall jag för säkerhets skulle skriva ”det senaste”) utslaget av idyllen är utopin och drömmen om en bättre eller sundare värld som man kunde finna världen utanför väst. Den rena estetiken kan också beaktas. Det abstrakta och konkreta måleriet gav löftet om en bättre värld om blott människan kunde finna sin estetiska själ. Idag är det inte längre tänkbart eftersom det är förmätet att komma med idyll i den komplexa värld av alarmerande problem som vi lever i.
Tamara de Lempicka: Idyll, 1931
Så kan man förstås göra även om detta verk ligger rätt långt bak i tiden. Det är ju oklart vad för idyll som avses eller om det skall finnas en frågetecken.
Har inte den borgerliga 1800talsidyllen ersatts av familjefotograferandet redan för länge sedan under 1900talet? Är det inte kameran som främst ersatt den avbildande konsten?
Det är klart att fotografiet har övertagit det mesta av porträttmåleriet men det förändrar ingenting i förhållandet till seriösa framställningar av idyllen. Att avbildningen mera allmänt blivit mycket mindre är en mera komplicerad affär eftersom den tilltagande abstraktionen under modernismen skapade ett stort utrymme i den riktningen. Men i samtidskonsten sker avbildningen i andra medier än måleri.
På 1950- talet sponsrade CIA amerikansk expressionism. Ville hävda den mot den i Sovjet uppburna socialrealismen:
Until now there has been no first-hand evidence to prove that this connection was made, but for the first time a former case officer, Donald Jameson, has broken the silence. Yes, he says, the agency saw Abstract Expressionism as an opportunity, and yes, it ran with it.
”Regarding Abstract Expressionism, I’d love to be able to say that the CIA invented it just to see what happens in New York and downtown SoHo tomorrow!” he joked. ”But I think that what we did really was to recognise the difference. It was recognised that Abstract Expression- ism was the kind of art that made Socialist Realism look even more stylised and more rigid and confined than it was. And that relationship was exploited in some of the exhibitions.
”In a way our understanding was helped because Moscow in those days was very vicious in its denunciation of any kind of non-conformity to its own very rigid patterns. And so one could quite adequately and accurately reason that anything they criticised that much and that heavy- handedly was worth support one way or another.”
http://www.independent.co.uk/news/world/modern-art-was-cia-weapon-1578808.html