Poeten och debattören Adonis har skrivit en samtalsbok om Islam. Åsa Linderborg recenserar den (Aftonbladet) och hon reagerar med vänsterns ryggmärg när författaren hävdar att ”Islam har inte bidragit med något av värde de senaste femtonhundra åren”. Det är ingen nyhet men Linderborg kontrar med att det har Kristendomen inte heller gjort. Vad jag kan förstå menar väl Adonis islamsk kultur, vilket är något annat än kristen kultur. Den senares bidrag kan man knappast förneka.
Emellertid skall man på intet sätt blunda för den islamska kulturens estetiska bidrag. Visserligen filtreras denna uppsjö av haremsdamer, beduiner på jakt, kamelkaravaner, sultaner genom västvärldens kulturmönster, men det är likafullt ett övertygande århundrade av inflytande. Jag är naturligtvis medveten om att detta material sorterar under begreppet ”orientalism” och att det betraktas som ett sätt för västvärlden att kontrollera området. Detta, i vår tid, negativa förtryck har blivit populärt. Inte i avancerade politiska sammanhang men generellt och inte minst målningar från den här tiden säljs för osannolika belopp. I stor utsträckning finner de sina köpare i Mellanöstern. Det är brukligt att racka ner på salongskonstens men en och annan släng kan också drabba konstnärer som Delacroix och Matisse. Den sistnämnde har trots allt klarat sig hyggligt och han förmedlade modernistiska versioner av favoritobjektet odalisken, den slöjbemängda och koloristiska. Man kan inte säga att den är feministiskt korrekt men i det stora hela har den fått passera och detta bidrag från den islamska kulturen tycks vara orubbligt. Matisse recept är att har man inte något original kan man själv fixa sin egen odalisk på hemmaplan.
En något mera svårbegriplig formulering är Linderborgs kritik av Adonis angående att
”Enligt Adonis, var hela intellektuella självbild ligger i upplysningstraditionen, finns demokrati och jämlikhet bara i det västerländska tänkandet. Det är nonsens. Demokrati och jämlikhet är högst mänskliga önskemål, överallt i alla tider har det funnits en folklig moral som kräver resursbalans.”
Antagligen en relativiseringsmanöver som lär bara svår att exemplifiera och därför får ersättas med termerna ”folklig moral” och ”resursbalans”.
Hennes relativiseringsmanöver är prima exempel på falsk historieskrivning. Världsreligionerna har inte alls överensstämmande uppfattning om fördelning. De asiatiska rekommenderar en att finna sig i ödet och inte vilja något, islam rekommenderar mord och extra beskattning på ”de otrogna”, men kristendomen har en intressant praktik från sina första århundraden. ”Åt var och en efter hans behov”, som Linderborgskan och alla andra känner igen som Marx´kommunism, vem kommer det ifrån? Det är Jesus, och tidiga kristna mellanösternkyrkor. Kristendomen, slavarnas hopp om ett bättre liv efter döden, är själva fundamentet för Linderborgskans egna lilla hemvävda tro. Givetvis måste det döljas.
Kristendomens betydelse vid utvecklandet av den västerländska civilsationen kan inte överskattas, och det kan inte heller islams betydelse för sammanbrottet i mellanöstern. Att kristendomen sen blev en bärande del av feodalism och nationalism ingår inte i den ursprungliga läran. Men det gör däremot ”åt var och en efter hans behov”.
Begreppet ”folklig” saknar äkta betydelse i Linderborgs värld. Femprocentspartier i rätts sorts keps kan där kallas ”folkliga”, medan tjugofemprocentspartier bedöms som ”klassförrädare”.
Åsa reducerar burkinidiskussionen till att det borde väl vara upp till var och en att bestämma hur mycket hud man vill visa när man badar offentligt.
Åsa Lindeborg har förmodligen rätt i att Demokrati och Jämlikhet är mänskliga önskemål där en Folklig moral kräver Resursbalans.
Men att kräva är en sak och att Makt/Samhälle erbjuder folket detta, är en helt annan sak. Att kräva Demokrati och Jämlikhet har visat sig farligt i delar av världen. Då livet står på spel lär sig folket att tiga.
I diktaturer ligger makten, den tillåtna moralen och fördelningen av alla resurser, lagen och statens polis och försvar i händerna på religion eller en politisk organisation som inte tillåter folket att rösta fritt. En diktator kan utan samvetskval utropa sig själv som sänd av sin gud att styra folket eller att han har den moral som krävs för att styra ett land, till dödsdagar. Hur kan den enskilda individen, som saknar resurserna för att leva ett jämlikt liv, vars moral ifrågasätts och utmålas som klassförrädare, eller någon —ist, —fobiker —sjuk göra annat än stänga sin mun, acceptera sitt liv och sluta kräva.
Den som inte ser detta är en blind eller högst ohederlig person.
Det känns lite märkligt hur frånvarande en debatt om islam är i just Sverige. I Norge o Danmark är väl situationen annorlunda? Detta forum är väl ett av få undantag.
För övrigt kan man gissa att islamiseringen av Västeuropa kommer att splittra vänstern över tid och kanske till och med (förhoppningsvis) nöta ned de islamvänliga resterna till riktigt små partier.
Vissa av våra grannländers statsmedia problematiserar islam med besked. Sverige är på väg ditåt. Men vänstern spjärnar emot.
Göran Greider skrev en artikel igår i Metro om SD och spådde att luften skulle gå ur det partiet nu när invandringspolitiken ändrats. Idag visar opinionsmätningen i samma tidning på dryga 25% för SD. Dels har väl inte Greider förstått hur illa utvecklingen kommer att vara framöver. Dels har ännu knappast ngn debatt alls om islamiseringen av Sverige förts. SD har här ett ess i rockärmen, kritik mot islam, som ännu inte kastats ut på det politiska spelbordet, om man nu förmår och förstår! att göra detta. Min poäng är alltså att SD vuxit till kanske 25% utan att lyfta fram islam och islamiseringen som det stora hotet mot vårt land/kultur.
Skulle man göra detta, en offensiv debatt om islamisering, så skulle raset för vänstern snabbas på, tror jag.
Vänstern förblindas av två saker: islam och SD. Utanför dessa, ja förutom hatet mot USA då förstås, existerar inga analyser.
Från Graven
Är det inte tvärtom?
Inga analyser inom ämnena islam och SD.
Eller missförstod jag dig?
Vad jag menar är att tokvänstern (och många mainstreamvänster med dem) fastnat i sin vurm för islam, fascism som förklaringsmodell på alla tveksamma synpunkter på öppna gränser, och USA som förklaringsmodell på allt ont som någonsin hänt i världen. Utanför dessa ämnesområden hör man ju sällan särskilt mycket.
Från Graven
Jag håller inte med dig. Jag menar att V (och Mp) inte alls talar om islam. De stoppar huvudet i sanden och hoppas att islamiseringen inte pågår. Däremot samarbetar de med islamister under täcket/mediaradarn i hopp om att dessa ska vara något annat än de är. Men ju fler islamtroende/islamister som finns i partiet ju mer tvingas de kompromissa och acceptera (eller försöka mörka) deras krav på det svenska samhället till anpassning till islamismens politiska projekt, islamisering av Västeuropa, och därmed hotar V att spricka i två delar.
Om det skulle uppstå en omfattande offentlig politisk debatt om islam och islamisering i Sverige så skulle V och Mp och SAP ligga risigt till. De skulle ställas mot väggen eller trängas ännu längre in i det hörn de har målat in dig i genom sin naiva och okritiska hållning de haft, men som i huvudsak alltså manifisterat sig i en ovilja att ta upp ämnet islam. De har i velat hävda att det är ett ickeämne.
Opinion live Säsong 2 – 22 sep 22.00 http://www.svtplay.se/video/10368513/opinion-live/opinion-live-sasong-2-22-sep-22-00?start=auto
He he he, Massous Kamali, long time no see
Mycket snack om vänster här…
Det finns ett enkelt lakmustest man kan göra för att placera in sig själv i höger-vänster-skala.
Tycker du om John Coltrain, eller tycker hans musik verkar spännande, ja, då är du med största sannolikhet ”vänster”.
Pöbeln
Går det lika bra Miles Davis?
Coltrane är i mina öron inte lika njutbar även om han är en mkt skicklig musiker.
Dagens vänster har kört i diket i sin okritiska hållning till islam och med sin kulturrelativism. Det behövs därför återigen en ny vänster.
68-vänstern körde i diket med maoismen och revolutionsromantik.
Svts debattprogram ger en kunskapsökning i detta ämne som är nära noll, i vanlig ordning. Skrapande på ytan men inget mer.
Per
Det är en mycket vaken beskrivning du ger 09:15!
Pöbeln; Det finns inget samband mellan preferenser för Coltrane och politisk hemvist. Däremot är hans mest kända verk producerade under medborgarrättsrörelsens tid, där finns några titlar, tex Alabama, som pekar på det. Alla Coltranes plattor utom den med Johnny Hartman är instrumentalmusik, den med Hartman består av Broadway- och filmmusik från sin tid.
Hela Coltranes band var svart/färgat, de råkade ut för rasism, särskilt i södern. Den svenska vänstern på den tiden skulle strax möta CH Hermansson som ny partiledare, ta ställning till invasionen av Tjeckoslovakien, och få lära sig om Maos lilla röda från sin tonåriga kader. Ganska länge sen.
Ja, vi kanske ska börja i medborgarrättsrörelsen. Den s.k identitespolitikens moder. Flamman som även HBTQ-rättigheterna kommer ur. Studiecirkeln svarta pantrarna…
Och ja Coltrane. Eller jazzen.
Vad som framträder är att ”vänstern” inte är något homogent. Jag vet inte vad Herrmansson hade för relation till Coltrane, men dock att arbetarrörelsen hade det, inte minst ABF.
Jag, och många med mig, ser jazz som bakgrundsmusiken, eller ibland bruset, till kampen om rättigheter. Det är ju Coltrane som spelas när Angela Davis möter Jean Genet,
Något som slår mig är vänsterns extremt blandade agenda vad gäller en mängd ämnen – inte bara dubbelheten inför å ena sidan västerländska mäns ”sexism” och ”kvinnoförtryck”, samtidigt som man vägrar se det förtryck som män från muslimska kulturer ofta utsätter kvinnor för – men också den här intressanta, nya trenden att demonisera ”kulturell appropriering” å ena sidan, och samtidigt omfamna österländska element i samma grad. Jag har faktiskt haft en ordstrid om KA med en ung vänstertjej som hade palestinasjal på sig. Det var outsägligt komiskt att se henne försöka förklara det med att hon stödjer palestiniernas kamp, och att det just därför var O.K.
Matisse är egentligen inte en av mina favoriter, men flera av de här odaliskerna förkroppsligar något väldigt charmerande i Matisse naivistiskt reducerade form. De är inte alla vackra, men betagande på något sätt, just för att de är sedda genom Matisses blick. I dagens kultur skulle de förstås kritiseras hårt för att vara ”exotiserande” orientailsm, kulturell appropriering, sexism och gudvetvad.
Jag undrar faktiskt – hur mycket av allt det kreativa människor frambringar, är omedvetet självcensurerat, just på grund av periodiska svängningar i den rådande kulturen? Är vi mer hämmade idag än för 50 år sedan? 100? 150?
Hur modig var Gustave Courbet 1866, jämfört med konstnärer nuförtiden?