Även om huvudsaken för en recensent är att vräka ur sig en affektladdad egen åsikt, är det ändå inte oväsentligt att göra lite genomtänkt förarbete. Visserligen är det säkert inte lätt för den danske artikelförfattaren Lars Trier Mogensen (HD) att hålla ordning på de svenska rondellhundarna men skriver man i ämnet får man nog åsamka sig lite besvär. Mogensen har fått för sig att min goda RH skulle vara ”en kommentar till Stina Opitz gatukonstverk ’Cirkulation II’ i Linköping”. Opitz verk kan inte kallas för ”gatukonstverk” utan är en offentlig utsmyckning som helt ofrivilligt kom att bli startpunkten för rondellhundsrörelsen. Mogensen har behov av att komma undan den komplicerade motivbilden som kommer av kombinationen av profeten och rondellhunden. För den kombinationen är svår att se som en kopia av Jyllands-Postens tilltag 2005.
Nå, man skall inte vara småaktig när konstprojektet serveras en känslofylld utlevelse där författaren gör sitt bästa för att få konstnär Vilks att framstå som ”pubertal” eller den här godbiten: ”lite ynklig, politiskt naiv och utstött person som tacksamt tar emot det sociala erkännande han kan få – även om det kommer från hatiska och auktoritära typer som står för allt annat än hans eget hippieaktiga frihetsideal.”
Det är klart att en politisk kommentator som Mogensen inte har någon djupare inblick i konstens status i samtiden eller om min konstnärliva hemvist. Och då kan det bli så här: ”Inspirerad av den antiauktoritära och gränsöverskridande konsttradition som var populär på vänsterkanten när Lars Vilks var ung är han attraherad av alla nya motståndspunkter och tabun.”
Vad artikelförfattaren uppenbarligen har missförstått är att den formuleringen inte är särskilt tidsbunden. Den har gällt under hela den moderna konstens tidevarv, i vart fall sedan slutet av 1800-talet. Och den gäller fullt ut ännu. Dagens konst vill självklart vara antiauktoritär och gränsöverskridande. Det har blivit svårare eftersom målgruppen antingen är diffus och svåråtkomlig som t ex den neoliberala kapitalismen eller utgör etablissemanget, t ex kampen mot rasismen. Bäst fungerar det när konsten genomför sin provokation utanför den västerländska hegemonin som t ex i Ryssland eller Kina.
Jag vill kommentera en annan aktuell kultur-artikel på samma område – yttrandefrihet och kulturpolitik.
Wow, Åsa LInderborg! Ibland helt ute och cyklar, men här så klockren man kan vara i en förvirrad samtid vad gäller politisk korrekthet, identitetspolitik och politiserade samhällsinstitutioner:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article23640365.ab
Kan det vara Åsas möte med LV som fick den gamla stalinisten att vända på klacken?
lol – som man bäddar får man ligga!!!
Linderborgskan har fått smaka på ”roligt bus”!
Jag får magknip av skrattkramperna!!!
Linderborgskan har fått smaka på slickepinnen!
Orrenius bok är verkligen obligatorisk läsning. Det är inte utan att jag skäms lite för att jag slängde ur mig något negativt om honom här på bloggen för ett tag sedan. Vilken godbit! Det är ju ren njutning när du sitter på den där grävande journalist-konferensen i slutet av boken, Lars, och fullkomligt äger hela bunten på bästa situationistmanér. Hatten av gubbar!!
Linderborgs artikel är verkligen bra. Ett litet faktafel dock: Rebellrörelsen existerade kortvarigt på 60-talet.
Orrenius bok är för övrigt inköpt och redan utlånad till intresserad läsare.
Det var det jag förstod. Instinkten fungerade. Mogensens föraktfulla kommenteringar måste ha sina rötter i hans egen inställning till fenomenet Vilks. Det är just detta agerande som knäcker en vanlig Svensson som utsätts för detta mobbande förakt. Men är man en Vilks eller för den skull en DanPark, klarar man det, ruskar av sig skiten och går vidare.
Du har ju helt rätt Molly och själv ska jag inte yttra mig mer förrän jag läst boken.