2359: Populär performance

På bloggen har det varit mycket diskussion om kulturrelativism. Ett populärt ämne som alltid drar in i identitetspolitiken. Om man lär sig reglerna är det tämligen lätt att spela och rätt underhållande. Dessutom ett samtidsdokument. En och annan kärnpunkt lär nog finnas i dramat men kan man reglerna är de inte besvärande.

Det kan vara dags att dra fram lite konst. Lars O Ericsson skriver (SvD) om Tino Sehgal som visar ett antal performanceverk på Palais de Tokyo i Paris. Sehgal (350) är sedan länge en stor stjärna i konstvärlden med ett uppmärksammat genombrott på Venedigbiennalen 2005. Då lät han museipersonalen framträda improviserat med utropet ”This is so contemporary!” ”This is a work of Tino Sehgal.” Det var lyckat och han fortsatte framgångsrikt vilket ännu pågår även om det börjar bli lite patina. Sehgals verk är immateriella och dokumenteras inte. Det är dessutom förbjudet att filma och fotografera. Hans gallerist jagar ständigt bilder på nätet för det finns såväl bilder som film, idag är sådant omöjligt att stoppa.

Ericsson är inte särskilt imponerad. Han hänger upp sig på att Sehgal har sin utgångspunkt i dansen. Varför, undrar Ericsson, vill han kalla sina föreställningar för bildkonst? Svaret är nog rätt enkelt. Dansvärlden ger inte så många möjligheter som bildkonsten vilken är både en mycket större värld och mottaglig för alla tekniker. Kan man krångla sig in där är det en gynnsammare karriärväg än dans- och koreografvärlden.

Men i övrigt får man notera att Sehgals gränsöverskridande är mycket beskedligt. Det kom sent, dansen var sedan länge inkluderad i bildkonsten liksom idéer om immateriell konst. Det intressantaste får sägas vara att Sehgal kan sälja sina verk. Köparen får muntligen rätten att uppföra verket under överinseende av konstnären. Strängt taget skall köparen inte registrera sitt verk (som museerna alltid gör) men efter vad jag har hört gör man det ändå. Någon måtta får det vara. Sehgal kom i rättan tid med rätt projekt och det är ju så att när allting ligger rätt blir det ändå fel. Åtminstone bör det kunna skakas fram ett litet motstånd, men det saknas alltså i det här fallet.

Sedan Pussy Riot genomförde sin politiska protest i Moskva 2012 har de fortsatt sina politiska ambitioner i väst. Betydligt lättare och som vanligt kan man inte räkna med att man stöter sig med någon norm av betydelse. Nu har man kommit med en feministisk video som de säger är ett svar på Trump. Säkert är det så men även om ingen bryr sig är den rätt svängig.