2361: Mångkultur förr och nu

Året var 2006, regeringen Persson hade utropat det till mångkulturår. Höganäs var en av tre orter som särskilt utvalts. Inga slantar kom med den äran men Höganäs kommun tog av sina kulturpengar. På den tiden var mångkultur knappast något laddat begrepp. Kommunen tog kontakt med mig och stjärnkocken Niklas Ekstedt. Vi hade gjort ett annat projekt året innan. Den här gången skulle det handla om mångkultur men mycket stillsamt och idag skulle en sådan inriktning vara helt otänkbar. Har vi en stjärnkock får det handla om mat och eftersom Niklas hade goda insikter i ämnet mat i hela världen kom han snabbt fram till att uppmärksamma Kambodja, Elfenbenskusten och Peru. Min uppgift var att bygga en okonventionell serveringsplats vilket utfördes med virke från den lokala soptippen. Jag skrev om projektet på bloggen. Helsingborgs Dagblad rapporterade.

Mångfalden bestod helt och hållet av de exotiska maträtterna. Någon ytterligare mångfald kunde inte observeras. Regeringens utredningar inför kulturåret var dock av mera ambitiöst slag. Den som orkar ta sig genom textmassorna kan finna dem här. Emellertid bekymrade inte detta vare sig kommunen eller de två projektskaparna. Mångkultur, som jag uppfattade det på den tiden, var internationalisering. Det är något som låg och ligger i tiden.

Mångkulturen som politiskt program skulle snart växa till sig och dessutom bli betydligt mindre mångfaldigt. De flesta kulturer har liten eller obetydlig representation i Sverige och därför ser vi idag inte mycket av intresse för Kambodja, Elfenbenskusten eller Peru, långt mindre har man några omfattande program för att stödja dessa kulturer på det att de skall berika Sverige (man kan som ni vet inte utan vidare skriva ”svensk kultur” eftersom det är ett svårmodigt kapitel).

Thord Eriksson har skrivit en artikel i SvD om 2006 när mångkulturen så att säga kom till Höganäs. Han har också intervjuat mig. Jag har inte mycket till övers för det politiska programmet mångkultur. Vi lever i en värld av en ständigt pågående internationalisering och den utvecklingen är omfattande och sköter sig själv. Tankegången i mångkulturprojektet är att problem som kan uppstå genom friktioner mellan kulturer skall ses som något positivt vilket kan överbryggas genom att den ena eller den andra kulturen kan berikas. Eller som det egentligen är tänkt, att västvärldens postkoloniala trauma skall få befriande injektioner av andra synsätt. Vill man vara ironisk kan man ju alltid säga att vår uppfattning om t ex yttrandefrihet har fått en del material som onekligen komplicerat bilden.