Jag har fört anteckningar om alla mina besök på Nimis alltsedan den första dagen den 31 juli 1980. Idag är siffran 7.585. Tyvärr är siffran inte helt korrekt eftersom en av mina anteckningsböcker blev stulen och för den perioden fick jag göra en rekonstruktion. Men ungefär är det korrekt. Siffran (7.083) som uppges i Orrenius artikel i DN är felaktig (men det är mitt fel). Eftersom nästan hela mitt arkiv är lagrat och otillgängligt är den äldsta siffra som jag har tillgång till 7.404 den 25 mars 2014: ”Mulet, nordostlig vind, tunga lyft”, noterade jag.
Nimis som en källa till glädje och vrede inleddes på allvar 1982 då en anmälan om olovligt byggande inkom till länsstyrelsen. Som landsplåga blev den långvarig och ännu efter 36 år har vi inte sett slutet. Som konstverk kan säkert sägas att den inte har lyckats hänga med i rådande konsttrender. På 1980-talet var Nimis ett exempel på Landart något som hade haft sin aktualitet på 1970-talet. Visserligen kunde man här se det första större landartprojektet i Sverige men det sammanföll i tid med det nyexpressionistiska måleriet. Som processverk hängde det samman med Conceptual Art men även det hörde till det tidigare 1970-talet. Nimis kunde inte heller bli postmodernt eftersom det tedde sig som alltför äkta naturromantiskt. Men det är nog så att ettrigheten gav en viss utdelning så att det hamnade i de svenska konsthistoriska översikterna på 1990-talet.
Man kan inte avskilja Nimis träverket från dess kompletterande pendanger Arx (av betong, 1991-98) och Omfalos (en liten pelare av betong, 1999-2001). Dessa inslag utsattes också för omfattande rättsliga processer och vandaliseringsförsök. Länsstyrelsen och markägaren hade arbetat intensivt för att få bort allt men ansträngningarna utmynnade i att endast Omfalos avlägsnades 2001. Avlägsnandet blev en framgång såtillvida att Moderna Museet visade den och Nimis på en utställning 2004. Den dåvarande chefen Lars Nittve hade en positiv syn på Nimisprojektet och det har nog sin orsak i att hans konstsyn är förankrad i Conceptual Art. Den nuvarande chefen Daniel Birnbaum är inte lika förtjust. I Orrenius bok säger han att det är ett charmerande och nästan romantiskt inslag: ”lite uppstudsig och spännande och rolig lite provinsiell självlärd konstnär som bygger en värld.” Birnbaum har rätt, Nimisprojektet har inte korrekt passform för den konstepok han tillhör, den internationella samtidskonsten.
En motvind för Nimis är givetvis att den är populär. Mekanismen är välkänd: Konstvärlden önskar verk som går ut i verkligheten och når en stor publik. Men om det sker måste det vara något fel på verket eftersom det har blivit populärt.
Så kan det bli men till slut inträffade det osannolika att Nimis, sent omsider, kunde fånga upp en av tidens angelägna frågor: Hatet. Lite ny luft under gamla vingar: Alltså ett projekt som också har kommit att handla om vår tids fascination inför hatet.
Mina odds gentemot länsstyrelsen var mycket dåliga när processen drog igång 1982. Inga tillstånd, olovlig och störande byggnad i ett naturreservat. Länsstyrelsen gick in för ett snabbt avslut, men det gick lite för snabbt eftersom det visade sig att privatpersoner inte behövde något bygglov på reservatet. Bygglov gällde endast markägaren. Förmodligen hade den korrekta juridiska vägen varit att använda sig av den allmänna paragrafen ”egenmäktigt förfarande” men det upptäckte man för sent. Det blev ändå en fällande dom ”hinder för framkomligheten” som renderade mig 1 000 kronor i dagsböter, vilka jag sålde med god förtjänst.
Den springande punkten blev dock när Joseph Beuys förvärvade Nimis 1984. Länsstyrelsens vite kunde då inte läggas mot mig utan mot den nye ägaren. I en artikel i SvD tänker sig Dennis Dahlqvist ”Om man nu ska riva en sak här i Sverige så måste man delge personen som äger det och Joseph Beuys var mycket svår att få tag på, han var en internationell storstjärna som i stort sett alltid var på resande fot”. Så var det inte. Länsstyrelsen vägrade först acceptera försäljningen och processade om den saken. När de förlorat fallet förberedde de en stämning av Beuys men fann att konstnären hade avlidit och att Christo hade blivit ny ägare. Inte ens en länsstyrelse kan stämma över den Atlantiska Oceanen.
Min strategi mot vandalisering har genomgående varit att återställa det vandaliserade och dessutom utvidga verket, alltså att förstörelse alltid skall resultera i att verket växer, även fysiskt. Så nu gäller det att hålla fast vid Principen och för att detta skall kunna genomföras behövs lite hjälp från frikostiga krafter. Det finns en liten trupp som har gjort goda insatser men för att åstadkomma Vindarnas Torn 2.0 behövs lite förstärkning.
Här är en artikel som jag skrev idag för Svt Opinion.
Nimis efter branden 1985
Återuppbyggt 1987
Aktuell låt: https://www.youtube.com/watch?v=94nRcr3SF4Q&t=22s
Konceptualitet i all ära. Men den underbara replik du gjort på Hammershöj har jag svårt att se som provokativ för en alternativtroende som besöker mitt hem. Jag har alltså anledning att känna mig säker, om än stimulerad.
Att däremot Nimis drabbas är inte mer än konceptutionellt rätt mer eller mindre. Det ger en tydlig relief och resonans över tidens förhållanden.
För oss återstående: varför inte, utifrån förmåga. bidra med ett stycke drivved, även om
tornbrända delar vittnar om ett slags konstkritik.
Hälsar
Det kan vara en fördel att ha flera strängar på lyran. Allt virke tas emot med tacksamhet, det förvandlas snabbt till drivved.
Det låter hoppingivande att konst- och hoppministern för Ladonien, Fredrik Larsson, redan verkar vara på caset om återuppbyggnad.
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/nimis-ska-aterstallas-konstnar-sluter-upp
Skulle det utöver detta uppstå ytterligare evenemang, typ ”brädans dag”, bara tuta i luren!
vad tycker ni ska det vara fritt fram för alla svartbyggen på alla naturreservat eller ???
och ni som bidrar, hoppas att ni blir polisanmälda, jag kommer i alla fall att fota varenda en av er för bevis.
konstigt att högernationalisterna tar så lätt på detta allvarliga brott men vill ha mer poliser OCH hårdare tag!
jisses vilka paradoxala idioter de sketbrunahögermörkerna är
ps = ingen vpn men TOR (ftw).
En utmärkt fråga. Det är inte fritt fram att bygga i naturreservat. För Nimis del blev det 20 års rättsprocesser så det är inte så självklart. Den vidare följden blev tillkomsten av dels Lex Nimis (prejudikat för strandskydd), dels ett tillägg till bestämmelserna: ”Varje form av anläggning är förbjuden”. Men paragrafer tillämpas retroaktivt så därför överlever Nimis. Länsstyrelsen har också accepterat att den befintliga anläggningen får hållas i skick.
Litet grand av ett ett Genbaku domu av det som stod kvar.
retstickan,
Lars Vilks är ärlig mot sig själv och han tar konsekvenserna.
Lars
Paragrafer tillämpas inte retroaktivt – med vissa ovidkommande undantag – skulle det visst vara…;)
vem i helvete tror du bryr sig om ifall du sitter bakom vpn eller TOR!?
Tror du allvarligt talat vi sitter här och bryr oss om vad du verkar vara så stolt över? Ha ha, ett AFA-troll med mindervärdeskomplex! LOL!
Jag minns en intervju på Sydnytt med Lars ca 1985 i samband med allt ståhej om Nimis och Arx. Reporterns sista fråga löd.
-hur tror du detta kommer att sluta, klarar du av allt det här? Svaret blev med en vass glimt i ögat, -Jadå! . . . är man intelligent så klarar man sig alltid.
Lycka till med restaureringen, och tillbyggnad.
Jag är bosatt i östra Svealand, så har lite svårt att ta mig till Ladonien på studs. Men hjälper gärna till med återuppbyggnaden! Svischar gärna över något om det dyker upp ett telefonnummer.
Konceptualitet i all ära men att bränna ner sitt eget ”konstverk” är väl lite väl lågt?
Är det kanske du Carl som har tuttat på?
Vissa psyken behöver en rejäl dos av egenhändiga konspirationsteorier. Förhoppningsvis kan konsten hjälpa dig från att sikta mot mera fatala storheter.
Vissa psyken går igenom vilka handlingar som helst för sitt bekräftelsebehovs skull.
Jag är glad att branden inte spred sig och att ingen dog på grund av ditt ”konceptkonstverk”.
Vissa psyken bör lära sig vad ”gå igenom handlingar” betyder!
LOL!
Det är bara vanliga bråkmakare, både ”solstickan” och ”Carl”. Då går igång på allt som inte stämmer överens med den egna förvrängda världsbilden. Antingen är de barn på riktigt eller också har de bara stannat i utvecklingen. Inget att bry sig!
Trollet i tråden är ju en outsinlig källa till muntra skratt!
”Pussar” det sketbruna!
Beskyller ”psyken” för att ”gå igenom handlingar”!
Den sista är ju hur kul som helst!!!
;))))))))
”att bränna ner sitt eget konstverk är väl lite väl lågt”
– Jaaa … det är som en spännande detektiv-film.
Förutsättningen är förstås att LV vid detta tillfälle bor relativt nära Nimis. LV är trött på att vara hotad och tänker ut en smart plan. Den går ut på att om Nimis utsätts för en brand så kommer de som hotar LV att börja tycka synd om honom, ta bort fatwan och därefter lämna honom i fred.
Så LV säger till sina livvakter att han är trött och behöver vila några timmar. Bäddar ner några kuddar i sängen och lyckas sedan osedd smita ut och ta sig hela vägen till fots till en bensinstation. Väl maskerad med solglasögon och lösmustasch betalar han kontant i kassan för några dunkar fyllda med bensin. Sedan bär han dessa dunkar genom terrängen alla kilometer fram till konstverket. När konstverket väl börjat brinna simmar han en bit för att bli av med bensin- och röklukten, tar sig upp på land och joggar hela vägen tillbaka till huset, där han osedd lyckas ta sig in igen utan att livvakterna märker någonting,
Vilks en äkta dadaist. Det brinner, va kul!
Se Nimis som en performance. En tillfällighet som uppstått i evigheten. Låt det inte bli mer än så. Allt är förgängligt och strävan att vidmakthålla allt blir bara patetiskt. Kul så länge det varade javisst. En upplevelse mer än det vardagliga. Stort tack Lars för många spännande och trevliga utflykter till Ladonien. Men nu, bli inte likt en Fidel Castro, en man som framtiden sprang förbi.
Allt som går att hålla vid liv ska hållas vid liv. Det gäller Nimis så väl som Lars Vilks.
Hemkär
Nej nej nej, Nimis skall självklart upp igen.
Julbocken i Gävle och Nimis! Varje gång de bränns ned står de likt förbannat där nästa gång igen!
”En tillfällighet som uppstått i evigheten…”
Shit! – f*cking excellent Hemkär…
SR meddelade att Gävlebocken inte överlevde sin första dag. På annan plats stod att Julbocken kostat över två miljoner kronor, troligen betalade med skattepengar. Julbocken är en tradition som gläder inte bara Gävleborna utan också oss andra som inte sett Bocken. Här uppstår frågor, till Gävleborna. Vill ni behålla Bocktraditionen? Får någon grupp i kommunen försaka något för att Julbocken byggs varje år? Skolan? Äldreboendet? Någon annan liten eller stor brist? Det kan bara Gävleborna själv bestämma.’Med Ladonia är det en annan sak. Den har inte kostat skattepengar. (detta är vad jag tror. Rätta mig om jag har fel) En uppbyggnad erbjöds att göras av frivillig arbetskraft och donationer av virke. Det innebär att det är ägaren av marken? eller konstverket? som avgör om man ska bygga upp det brända tornet igen. Personligen skulle jag bli nöjd och glad om uppbyggnaden samlades, under Vilks ledarskap, och återställde konstverket. HEJA HEJA! Julbocken är en fråga för dem som måste betala bocken och vad de vill försaka för en ny Bock.
Kanske är det tveksamt om en stad vill förknippas med ett monument som blir förstört varje år, men ur perspektivet att ”sätta sin stad på kartan” är julbocken i Gävle en fantastisk investering.
Det satsas mycket större summor på en massa fnoskiga events, slogans och marknadsföring på andra håll som bara flimrar förbi några ögonblick i tomma intet medans Gävles brinnande julbock vid detta laget är ett vida känt varumärke med årligt återkommande exponering.
Ett process- och konceptkonstverk som engagerar medier från när och fjärran under en månad om året, inte illa pinkat.
Den som klagar över svartbygge har rört sig alldeles för lite på Nationalparker och andra skyddade områden. Nära mig på naturskyddsområde byggdes ett tiggarläger och resterna av den har skadat fågelområdet. Så klart bötfälldes ingen. På mina många vandringar har jag trampat på skräp, sett högar av bråte, nya hus, gamla kojor… ingen klagar och ingen städar upp. Jag har svårt att se en sophög med krossade spritflaskor i Laponia som konstverk. Men det kanske är uttryck för någonting? Det väcker i alla fall inget mer än ilska.
En dag att laga Nimis? Alla tar med sig en bräda/ved och hammare och kopparspik.