Politiken erbjuder mycket för den intresserade – och det är många som är intresserade. Det går inte en dag utan ett otal objekt att ta ställning till. Ett erbjudande för alla känslostormar. Men jag tänkte skriva några rader om konsten som inte kan bjuda på några större sensationer. I dagarna har Göteborgsbiennalen öppnat. Den handlar om religion och det sekulära samhället. Det kan låta intressant är det naturligtvis i sig. Men så har vi det där med att konsten skall komma in någonstans och det är värre. Recensionerna har varit avmätta, se t ex Sinziana Ravini i Kunstikritik eller Johan Stenström i Expressen.
Den temalagda biennalen med åtföljande sociala och politiska ambitioner har varit med ett bra tag. Man kan nog säga att Okwui Enwezors Documenta 2002 satte en ordning som fortfarande gäller. Mycket teori och ett innehåll som kretsar kring postkolonialism och identitetspolitik. En övertro på konsten och gränslösa ambitioner brukar följa med på biennalscenerna. Samtidigt kan man konstatera att biennalerna fortsatt är den främsta samlingspunkten för aktuella trender. Detta beror också på att biennalernas curatorer hakar på och förstärker trenderna som man menar bör förankras i den oregerligt kapitalistiska och extremhögervridna värld som tycks vara nära sin undergång.
Men konstnärerna är på väg till biennaler, en karriär utan biennaler i konvolutet är inte mycket värd. Så får man göra så gott man kan enligt curatorns instruktioner. Alla biennaler följer inte detta schema. Nyss öppnade t ex Lyonbiennalen som är mera estetiskt orienterad. Men det är ingen inflytelserik biennal. Årets Venedigbiennal var inte heller högljutt socialkritisk men blev inte någon större succé.
Man får nog tänka sig att den här ordningen som alltså har pågått i ca 15 år borde kunna få fram något lite avvikande någon gång. Det kunde ju vara på tiden att någon gjorde en biennal om hur en biennal skall vara för att vara riktigt mycket samtidskonst. Vi kan ju alla hålla i ljuvt minne Toulouse-Lautrecs parodi på Puvis de Chavannes salongskonst. Notera de fina detaljerna som ängeln som håller en gigantisk målartub och klockan på portiken.
Så mye jeg har lest om Henri de Toulouse-Lautrec, så innser jeg at jeg ikke har lest nok. Det er en glede å besøke bloggen din og få del i din kunnskap.
Dina fint tecknade reservationer är nöjsamma att ta del av.
Vad representerar ängeln med tuben och klockan på portiken; avsomnad konst och tåget har gått? Är grekerna konsten och de svartklädda förra sekelskiftets borgerliga publik?
Salongkonsten var i regel fjärmad från dåtidens moderna liv och ersatt med idealgestalter i ljusa mantlar eventuellt med visade behag. Ängeln med tuben låter den inspirationsgivande musan agera bokstavligt. Klockan fungerar ordvitsigt som anakronism. Och en blandad publik inkluderande Toulouse själv.
Den vesle figuren er maleren selv, og bildet er så vakkert så vakkert, i likhet med resten av bildene hans. Jeg glemmer alt annet en stund når jeg ser bildene hans, han er så god.
Egentligen är jag mer intresserad av konst än av politik, så jag får lägga kommentaren i detta fält, det enda på senare tid som handlar om konst.
1) Det finns en entimmes dokumentär om Frank Zappa på svt play. Han visar sig ha haft nyktra synpunkter på vänstern i västvärlden redan för decennier sen, och betraktar den som fascistisk. Ett mycket bra program om konst och politik. Zappa är väldigt tydlig, och motsatsen till pk.
2) Erik van der Heeg skriver ännu en bra artikel på ledarsidorna.se, om Kant, konst och politikens destruktiva regemente över konsten.
Det måste störa vänstern att Zappa förklarade sig vara konservativ. Men det finns fler: U2’s Bono, t.ex.
Till ”Från Graven”,
Frank Zappa har aldrig varit speciellt populär bland vänsteranhängare, varken musikaliskt eller politiskt. Visst, han kritiserade hårt olika företeelser det amerikanska samhället, men knappast utifrån ett socialistiskt/kommunistiskt perspektiv.
Sorry, glömde ett ”i”. 🙂