2453: Den store Fahlström

Dags för stordåd på Moderna Museet. Eller en nationell angelägenhet som inte får förspillas. För hur man än vänder och vrider på det har den svenska konsten blott ett namn av hyggligt internationellt format, alltså Öyvind Fahlström (1928-1976). Och det får man ta tillvara; det är inte omöjligt att pressa fram ytterligare intresse för Fahlström. Fahlström har ranking 496 vilket gör honom till trea efter Natalie Djurberg (363) och Klara Lidén (493). Men Fahlström lär ganska snart passera dem båda två. Fahlström är ingen dagslända. Tiden ligger rätt, Fahlström var en konstnär med politiska intressen vilket inte var ovanligt bland 68-orna. Hans (eller gemensamma) utopier från den tiden har sett sina bästa dagar men han var mer konstnär än aktivist och det gör att det finns något att fundera på: Kan konsten vara tillräckligt självständig när den är fångad i den politiska snaran?

Det är mycket som skall klaffa i ett sådant utspel. Fahlström egenart och aktualitet är självfallet det som måste framhållas. Och lika nödvändigt är att ett antal samtidskonstnärer visas upp, noggrant valda av curatorn Fredrik Liew för att passa in i den Fahlströmska bilden. Samtidigt uppdateras Fahlström med dagens angelägna ämnen och det blir såväl en ordentlig dos med postkolonialism som högerextremism. En inte oviktig spridning är att dessa konstnärer blir bekanta med Fahlström och lär sprida det vidare.

Jag har ännu inte hunnit se utställningen som öppnades den 21 oktober men medverkande konstnärer domineras av det som idag kan kallas för mainstream international contemporary social critique. För allt i världen finns det någon stjärnglans med, Hito Steyerls film från biennalen 2015 är ett odiskutabelt kvalitetsverk men det har kanske visats lite för mycket just överallt. Harun Farockis klassiker ”Watson är död” (2010) kan man förstås inte motstå; Rivane Neuenschwander får också räknas till kvalitetsveteranerna i branschen.

Samtidskonstprojekt hamnar lätt i den enklaste av varianter: Tag vad som helst, politisera det, blanda lite bland korten och låt det utmynna i tillräcklig oklarhet. Åberopa postkolonialism, kapitalismens skoningslösa framfart, den väldiga vågen av högerextremism, rasism och främlingsfientlighet osv. Resten sköter curatorn utifrån sitt tema.

Med allt detta sagt får jag ändå applådera Modernas utställning. Fahlström är värd besväret, han är en intressant konstnär av format.

Mer om utställningen: hd