2476: Skönandarnas svåra tid

Litteraturen som konstform är inte vad den har varit. Det skrivs ständigt nya romaner men det är numera en given form som ständigt upprepas. Nya berättelser är vad man kan erbjuda. Men det går att odla historien och de tunna trådar som poesin alltfort kan spinna. Dessutom har man filosofin.

Svenska Akademien är en sådan eterisk plats. Upphöjd i den litterära konsten. Vackert nog i sig men under den senaste tiden har den världen brutit samman. Den nu så kände Kulturprofilen har organiserat kulturevenemang som lovordats för sin höga kvalitet. Motiveringarna för hans kungliga medalj åberopar bland annat att man genomfört en uppläsning av Marcels Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det krävs en del för att fullt ut kunna njuta av detta verk i sju volymer. Sensibla poeter varvade med sina dikter och det framfördes klassisk musik. Men allt detta ger inget pluskonto på den nota som nu har lagts fram. Att personer med inflytande använder sig av sin position är det inte mycket att säga om. Det är oundvikligt. Men den uppförandekod som skönandarna har tillämpat är det verkliga problemet. Inget vet exakt vad som har försiggått objektivt och det är tveksamt om rättsväsendet kan fälla några domar. Sensmoralen torde bli att byta taktik. Redan 1528 utkom Boken om hovmannen av Baldassare Castiglione. En skrift som tydligen inte har varit föremål för högläsning bland de vittra i sällskapet. Det är också möjligt att kulturmannen varit mer organisatör än skönande.

I varje fall är skadeglädjen stor och mördande som man kan läsa i två artiklar i Expressen.

Emellertid kan man vara säker på att patriarkatet inte faller. Det är vårt kulturkapital och allt vi har kommer därifrån. Men det är inte längre nödvändigt att det upprätthålls av just män. Det går lika bra med selleri.