2477: Utan logik i Kassel

Medan vi inväntar nästa medieskandal med åtföljande upprörda röster och uthängningar i släptåg skall man inte glömma bort konsten. En intressant bok har kommit i svensk översättning i år, Enrique Vila-Matas (spansk författare, född 1948) Utan logik i Kassel. Den handlar om författaren själv som har inbjudits till Documenta 2012 för att offentligt sitta och skriva några dagar. Att bildkonsten söker sig till författare är numera vanligt och i det här fallet blev det en roman med självbiografiska drag. För man får vara försiktig. Trots allt är det en roman han skriver och även om man lätt invaggas i att det är ett upplevelsereportage finns det en del saker som inte alls stämmer med verkligheten. Å andra sidan är det mycket som gör det och en del av behållningen är hur författaren uppfattar samtidskonsten. Han är inte helt obevandrad eftersom han har haft mindre samarbeten med kända konstnärer som Dominique Gonzalez-Foerster och Sophie Calle. Vila-Matas deklarerar i boken att avantgardet är borta och inga egentliga innovationer kan skapas. Däremot många intressanta och komplexa verk som han fascineras av. I boken återvänder han ständigt till Tino Sehgals This Variation, ett verk som även hyllades av kritikerna. Ett mörkt rum där det inträffade händelser för besökaren, musik, ljud, en fras, en beröring. Ett ledmotiv i boken är MacGuffin, ett begrepp som blev känt genom Hitchcocks film De 39 stegen från 1935. Hitchcock har återgett en historia om två resenärer där en av dem påstår sig ha en MacGuffin på bagagehyllan och han förklarar att det är en apparat som man fångar lejon med i Skottland. I Vila-Matas bok är det lejon i Tyskland. Det är alltså ett objekt som sätter igång ett händelseförlopp men som i sig inte har någon större betydelse. Författaren använder sig flitigt av MacGuffins när han har sina kontakter med Documentas värdar.

En annan installation som huvudpersonen i boken uppskattar var Pierre Huyghes Untilled, ett arrangemang utomhus med skulptur, bikupa, avfallshögar och två hundar, en med ett av sina ben rosafärgat. Också detta verk blev kritikerhyllat och är alltså ett exempel på samtida kvalitetskonst på allra högsta nivå. Huvudpersonen tillbringar en natt i installationen och möter på morgonen hundarna. Det är nog ett stycke fiktion men fungerar väl för att underbygga den problematiska romangestalten som lider svårt av kvällsångest och har svårt att sova.

Inledningsvis trodde jag att de beskrivna konstverken fanns i utställningen. Jag blev mycket nyfiken på ett verk av Bastian Schneider, The Last Season of the Avant-Gards. Installationen skulle innehålla en ofullbordad målning ett slag vid Smolensk under andra världskriget. På staffliet fanns en inskription från Martinus von Biberachs gravsten: ”Jag lever och vet inte hur länge/ jag dör och vet inte när/ jag reser och vet inte vart/ jag förundras över att jag är glad”. Installationen och konstnären är författarens uppfinning men Biberach är en reell författare som verkade på 1500-talet. En annan sak som också överraskade mig var uppgiften om den 85-årige portugisen Antônio Jobims verk inspirerat av Salvador Dalís filmmanus Babaouo. Här tar fantasin fart, den chokladälskande 85-åringen äter lunch med curatorn Carolyn Christov-Bakargiev och hennes assistent Chuz Martínez på restaurang Osteria och sjunger för dem med inlevelse fadon Não quero amar. För att sedan försvinna spårlöst några dagar (han skall vara känd för att ständigt bli borta). ”Konstnärens” verk inleddes med ett annat musikstycke, en sardana, Per tu ploro.

Åtminstone är musikstyckena befintliga i sinnevärlden som ni kan konstatera nedan:

Men det mesta är ”korrekt”. Restaurangen Osteria existerar liksom kinarestaurangen Djingis Kahn där författaren utgör en installation. Liksom en liten scen utanför biografen Gloria där man annonserar för Mikael Håfströms film Shanghai.

Boken är värd att läsa och den ger underlag till att fundera på samtidskonstens position.