2017 förändrades den politiska diskussionen. Den ständigt återkommande ömma punkten, invandringsfrågan, kunde, åtminstone delvis, bli föremål för en saklig diskussion. Det hade naturligtvis varit bäst om man redan på ett tidigt stadium hade redovisat det faktiska läget istället för att skönmåla, dölja eller servera direkta lögner. Det skapades en misstänksamhet som i sin tur polariserade, inte bara Sverige, men i synnerhet här, den politiska hållningen i två segment: de goda och de onda. SD fanns tillhands som en konkretisering av ondskan och därmed blev det möjligt att undvika sakfrågor för att istället peka ut vilka som inte stod upp för ”allas lika värde”.
På sistone har reträtterna varit många och häpnadsväckande. Samtidigt har man problemet med hur det skall gå till att ändra åsikter som tidigare har framlagts med den totala överlägsenheten i att tillhöra de rättrådiga.
Det är klart att situationen inte är ”normaliserad”, många fortsätter tappert att upprepa gammalt blomsterspråk och nattståndna förhoppningar. Andra, som den pragmatiska regeringen, talar verserat med kluven tunga.
Och det tycks som den urstarka svenska ekonomin (vi har råd med allt) har kommit något av sig.
Jag har själv följt den här farsen sedan 2007.
Torsell!