2549: Några nopteringar från Stockholm

Nyanländ från en Stockholmsresa. Ja, inspelningen av några avsnitt i en dokumentärfilm drabbades av ett ständigt återkommande hinder. Allt var klappat och klart. Jag skulle möta en grupp och vi skulle diskutera yttrandefrihet. Lokalen var bokad, säkerheten väl kontrollerad, filmarna förberedda. Men då dök den lokala säkerhetspersonalen upp och annullerade tillställningen efter det att de hade förstått vem ”hemlig gäst” var. Alltför vanligt, man gör en egen bedömning och kommer fram till att det kan finnas någon som blir orolig. Kanske kan det lyckas nästa gång.

Konstutställningarna i Stockholm har inga direkta sensationer att bjuda på. Dessutom inspekterade jag läget för några veckor sedan. Men en utställning har dragit till sig en del uppmärksamhet: Ylva Snöfrid (Ogland) på C F Hill. Mycket av det som visas är på kommission och det är inga dåliga saker man kan få syn på. Här finns Toulouse-Lautrec, Picasso, Beuys, Christo och många andra. Men man har också ett speciellt utställningsprojekt med Snöfrid som utför sina målningar inför publik. Konstnären är alltså närvarande under öppettimmarna. Utställningen är en performance men det förefaller mer som en readymade. Själva verksamheten är att hon målar ett antal dukar som är til salu redan innan de har målats. Den hugade kan välja bland dukar i prisklassen 370 000 – 230 000. Det är dock ingen större hemlighet vad man får eftersom konstnären utför ett par motiv som hon även tidigare har målat: Sin egen öppna mun och sitt öga. Vad jag kan förstå sker det inget särskilt i själva måleriakten. Hon gör sina målningar som hon brukar. När konstnärer visar upp sitt målande kan det antingen röra sig om snabbmåleri eller en performanceakt där händelsen har en central betydelse. T ex när Yves Klein målar med nakna kvinnokroppar, Niki de Saint Phalle skjuter mot sina objekt med pistol och gevär eller för den delen när Tracey Emin visats naken i ett galleri, målar och betraktaren kan se genom ett titthål. Något av detta finns inte i Snöfrids aktivitet. Det är snarare ett exempel på ”se konstnären måla”, ett tämligen händelsefattigt förlopp. Vanligtvis går det inte fort att måla och det gör det inte heller här.

Bo Madestrandskriver om utställningen i DN (hittills bara i pappersupplagan) och menar att konstnären tar risker. Detta ”att ta risker” brukar ofta skrivas i recensioner och det är sällan jag kan förstå vad det är för risk. I det här fallet kan man möjligtvis anklaga konstnären för att vara lite för självexploaterande eller kommersiell men det är inga allvarliga risker. Risken att hon misslyckas med sina målningar är inte stor. Hon genomför målningar som hon redan har utfört och det blir ju lättare ju fler man gör av samma sort.

Nå, tar man det för vad det är, en konstnär som visar upp sig i sitt ateljéarbete, är det intressant nog eftersom det är något man sällan får se.

Ylva Snöfrid målar av sin gapande mun.