Den postkoloniala Berlinbiennalen recenseras i svenska tidningar. Även om jag inte själv har sett den känner jag väl till mönstret. De flesta greppen i samtidskonsten är konventionella. Det postkoloniala har funnits som huvudattraktion i femton år. Det råder ingen tvekan om att konstvärlden under dessa år har globaliserats. Idag har vi konstnärer från alla hörn av världen. Det postkoloniala i sig är en politisk historia och som bekant är konsten ingen bra arena för politisk aktivism. Som tema har det fört med sig en hel del intressanta saker men det är klart i längden blir det tröttsamt. Som Dan Jönsson skriver i DN:
”Att denna biennal håller hög intellektuell profil betyder alltså inte att den är särskilt kontroversiell. Tvärtom landar den ledigt och bekvämt i en identitetspolitisk, akademisk diskurs där positionerna sedan länge är inte bara väl förankrade utan ganska låsta. Kanske är det orättvist, men mängden kuratoriska referenser till ”kroppar” med ”vokabulärer” som ”omförhandlas” ger mig träsmak och leder för övrigt sällan till några mer häpnadsväckande insikter än att Donald Trump är skurkaktig, vithetsnormen destruktiv och underordningen global och med djupa historiska rötter.”
Nils Forsberg i Expressen är inne på samma linje. Det är alltför lätt att glömma bort konstens egenart, alltså dess vilja att överskrida och att demonstrera sin estetiska oklarhet som skall ge betraktaren uppgiften att fullfölja verket efter i viss mån eget skön. Det postkoloniala var en gång i tiden ett överskridande men numera är det i regel en liten förhoppning om att på något mystiskt sätt förändra världen. Berlinbiennalen är lågmäld och, vilket inte är ovanligt, full av akademisk diskurs. Det gör inte saken lättare. Ulrika Stahre i Aftonbladet är dock med på noterna och hon vill också hoppas att det skall bli något av dessa ambitioner. Ett återkommande slagord i konstsammanhang är att ”riva hierarkierna” som det står i Aftonbladets rubrik. Man kan vara säker på att det aldrig kommer att ske. Nya spelare dyker naturligtvis upp och positionerar sig. Än så länge är postkoloniala utställningar (och särskilt om de har ”autentiska röster”) skyddade. De behandlas tämligen artigt och försiktigt även om man tydligt kan lösa att kritikerna börjar reagera för upprepningarna.
Annars är det som vanligt: Temat blir inte riktigt övertygande genomfört men det finns en del verk som är värda att uppmärksamma. Ofta de lite mera självständiga gentemot temat.