Som politisk inlaga är konsten nästan alltid ett odugligt instrument. Det beror på att politiska verk är gjorda för att få konstvärldens godkännande. Detta gör saken komplicerad eftersom de kriterier som skall uppfyllas är en komplex diskurs och tillräcklig mångtydighet. Konsten som rekvisita och som statussymbol kan dock ha en social betydelse. T ex att förstärka varumärke. Den verksamheten är inget som ger några poäng i konstvärlden. Ett intressant undantag har dykt upp genom Beyoncés och Jay Z:s musikvideo. Den är inspelad i Louvren och har ett politiskt tema som är välkänt både innanför och utanför konsten: De svarta kropparna i de vita kropparnas historia. Vi har sett rätt mycket av det men den här är både sofistikerad och sevärd. Inget konstverk eftersom den tillhör ett annat område men väl mottaget i konstvärlden.
Vill man sätta sig in i symbolik och handlingar finns det en vägvisare i Time.
Intressant och en mera tydlig utveckling.
Min fundering blir, bortsett lukrativt, placerad med fond den gamla världen med sitt eget bestående av något överdriven och givetvis ständigt och som alltid oavsett, vaporiserande, konsumtion.
Blir det någonsin något beståeende?
Sevärt – men jag hade satt den rosa kostymen på den manliga och den gröna på den kvinnliga artisten. Det hade klätt dem bättre
Nu är vi inne lite på min hemmaplan. Popmusik.
Båda dessa artister är överskattade. PK-vriden kultur.
Låten får bara en 3:a musikaliskt (skala 1-5).
Videon lite småtöntigt och osäkert gestaltad, bortsett från enstaka bilder.
Det märks att de inte är på sin hemmaplan.
Kolla bara som jämförelse Icona Pop’s Emergency på YuoTube, vad man kan göra idag musikaliskt och bildmässigt. Där är det fullt ös! Eller t.ex. Eminems grejer.
Du är ute och cyklar , Per. Icona Pop lirar i gärdsgårdsserien, det är svagt rent musikaliskt och den simpla videons innebörd är bara det vanliga lattjandet med fortplantningen i lämplig ålder, i bästa fall lite lesbiskt strunt.
Beyonce är den svarta kulturens regerande drottning, hon är på en egen nivå rent vokalt, det är därför Destinys Child slog igenom. De gör ett statement som svarta genom att som segrare röra sig i den vita kulturens högborg, och det handlar texten om. ”I cant believe we made it, this is what we fought for…” och så själva hooken ”det är inte apskit” med MonaLisa i bakgrunden.
Att melodin är enformig tillhör modern industristandard, liksom den halvminutlånga pausen i mitten med tunnelbaneslammer. Beyoncé tittar inte på svenskt strunt, vår produktion är lika relevant som Ericssons mobiltelefoner.
Titta istället på K-pop, på Netflix Vox; de utnyttjar de moderna kamerorna med 120 fps till max, och byter klipp varannan sekund. Sydkorea tog våra varv, våra bilar, våra mobiltelefoner och vår pop. De är på en annan teknisk nivå, både vad gäller produktion och distribution. Vi är inte i business. Alls.
sl
K-pop är nog bra musik för 13-åringar.
Drivet bild-arbete också.
Men innehållet? Yta utan dito verkar det för mig.
Narcissism-varning.
Och apropå Lars videotips: Identitetspolitik och svart matchokultur. Med tjock guldkedja runt halsen på ”kungen” osv. Utan ironi? Har dom inte kommit längre?
Per
Icona Pop och K-pop är likartade industriprodukter med olika målgrupp. Icona Pop är lika billiga som K-pop, men där finns en skillnad; K-pop håller betydligt högre industriellt teknisk nivå, både i produktion och distribution.
Beyoncé, dagens svarta drottning, och hennes prinsgemål, som inte är på hennes konstnärliga nivå, håller liv i en verklig identitet, afroamerikanens dröm. Väl gestaltad i Louvren med den kommunicerade utsiktspunkten att man nått vad man kan nå, och alla betalkorten är fulltankade resten av livet. Hen bär på en stolthet i omvänd proportion till förfädernas förnedringen, och är i stort sett den enda populärmusik som har något äkta innehåll.
Ingen kommer att minnas Icona Pop, alla kommer att minnas Beyoncé. Däremot kommer inte alla att gilla det. Det är en annan sak.
sl
Jag vidhåller att vissa av låtar av Icona Pop är riktigt bra och vass pop. Självklart är det en smakfråga. Och deras video som jag hänvisade till är mer avancerad bild-konstnärligt än Louvrenfilmen.
Att som du gör påstå att i stort sett endast är Beyoncés musik som har äkthet inom dagens popmusik är bara fånigt. Hur intresserad är man om man uttrycker sig så? Och en industriellt tekniskt hög nivå kan aldrig rädda en musikaliskt/konstnärligt och själlös eller politiskt tillrättalagd produktion.