2647: Curator och uthållighet

Curatorn har blivit den centrala gestalten i konstvärlden. En utställning idag vilar på curatorns val av tema och presentationstext. Denna maktposition är dock inte utan olägenheter. Curatorn förväntas tillfredsställa alla inblandade och blir alltid kritikernas första mål. Förr kritiserades konstnärerna, idag är det alltså curatorn. Den i konstvärlden välkände kritikern Jörg Heiser har tagit upp saken (artnet). Han skriver:
“Curators have become the scapegoats for society’s failure to confront its moral dilemmas,” he wrote. /…/ “It’s time for curators to… live with their bad reputations and just get on with it. If the devil has all the best tunes, curators should stage all the best shows.”
Det händer då och då att curatorn drabbas av, framför allt, missar i identitetspolitiken, och på så sätt får uppmärksamhet som kan sträcka sig utanför konstvärlden. Annars är det mest intern kritik som curatorn får stå ut med. Men positionen är alltså inte så stark som man skulle kunna tro. Eftersom hänsyn skall tas i alla riktningar blir det försiktiga utspel. Curatorn brukar följa den trend som gäller för kollegorna i vilket det brukar ingå att dra fram något eller några angelägna politiska frågor med den vinkling som är vanlig i konsten. Så har på samma gång curatorns centrala roll blivit en stoppkloss för konsten som drabbas av kompromisser.

Detta hindrar inte att curatorn kan leverera intressanta utställningar även om det saknas kontroversiella inslag. Så blev det för Heiser när han debuterade som curatorn för en biennal. I Busan. De asiatiska biennalerna brukar vara riktigt lugna tillställningar.

En helt annan historia. Det finns konstnärer som håller på länge med ett verk. NYT har samlat några exempel. De mest framträdande långkörarna är Michael Heizer, Charles Ross och James Turrell som har hållit på med samma verk i över 40 år. Mitt blygsamma bidrag ligger inte så långt efter, jag kan ståta med 38 år. Vi får väl se vem som håller ut längst.