Den sistlidna lördagen besökte jag Modernautställningen på Moderna i Stockholm. Inte direkt upphetsande men den är välgjord. För mig framstår det intressantaste i det att den uppfyller samtidsutställningen generella krav, de som gäller just nu.
Vi får vänja oss vid att dylika utställningar är okontroversiella. Det ingår i curatorernas arbete. En kontroversiell utställning skulle innebära att alla inte kände sig välkomna vilket är uteslutet. Naturligtvis kan man trycka till lite mot högerkanten men sådant ingår alltid.
Clemens Poellinger (SvD) tyckte den var bra och frågan är om detta är ett gott eller lite mindre gott betyg. När kritikerna är nöjda uppfyller man en gemensam förväntan. Som det skall vara för att bli rätt.
För curatorerna rör det sig främst om avbockningar. Allra först representationen. Tillräckligt många kvinnor, minoriteter och konstnärer med (främst) utomeuropeisk bakgrund. I detta ingår också att tydligt ta avstånd från nationalstaten. Modernautställningens idé är att ge en överblick av svenskt konstliv och sådant betraktas i konstvärlden med misstänksamhet. Därför måste utställningens internationella aspekter betonas. Det kan vara svenska konstnärer som är verksamma i utlandet eller internationella konstnärer som är verksamma i Sverige. Så att det blir rätt.
Aktuella och angelägna frågor bör givetvis ingå. En detalj är att det tidigare har förekommit kritik mot bristande visualitet i många utställningar. Det har åtgärdats och den hörsamheten finns också på plats i Modernautställningen. En annan tydlig tendens är att ta med mindre kända konstnärer. Fördelen är att de är svåra att kritisera eftersom de inte har särskilt många referenser. Men det speglar också konstens tillstånd. Att skapa samtidskonst är relativt lätt och det behövs inte så stor erfarenhet för att lära sig hur slipstenen skall dras. Hierarkierna rubbas inte mycket av detta, för de flesta blir det korta visiter i finrummet. Så har vi flyktingpolitiken som man inte får glömma. Det har man inte heller gjort. I detta sammanhang bör det också framhållas problemen med rasistiska och koloniala föreställningar.
Temat för utställningen ”Med framtiden bakom oss” har curatorerna listigt nog hämtat från den andinska ursprungsbefolkningen aymara, som ser människan röra sig med ryggen mot framtiden och blicken mot det förflutna. De kunde lika väl ha hänvisat till Walter Benjamins ängel men, förstås, vad är en vit europé mot andinsk ursprungsbefolkning? Så att det blir rätt.
Curatorerna lägger förståeligt nog ut texten som den skall vara ”den tid vi lever i – en rädslans och misstänksamhetens tid, där en klimatkris börjat göra sig kännbar och antidemokratiska och populistiska krafter vuxit sig starka”. Så att det blir rätt även där.
Inför Ingela Ihrmans ”Jättebjörnloka” (en förstorad skulptur av växten) tillåter sig curatorerna en tolkning: ”ligger det nära till hands att tolka denna jätteskulptur som ett gestaltande av den förtärande passionen – föranledd av intensiv förföljelse och gradvis resulterande i en bortträngning av det egna jaget. I relation till flera av verken som nu visas runt omkring blir den också ett förkroppsligande av rädslan för den Andre, rädslan för det okända.” Det, inte minst i utställningssammanhang, ständiga upprepandet av Den Andre, har blivit mindre påtagligt, men det är aldrig fel att dra en känslosam lans. Men i det här fallet verkar det bli lite egendomligt. Jättebjörnlokan är en giftig växt som många människor kan drabbas av. Detta hänger knappast samman med ”rädslan för det okända”.
Jaja, jag vill inte mena att utställningen är dålig. Tvärtom är den sevärd och representativ. Och jag uppskattar inte minst konstnären John Skoogs film om Karl Göran Perssons udda bygge Söderto fästning. Byggd som försvar under kalla krigets dagar.
Del av Ingela Ihrmans ”Jättebjörnloka”
Stillbild från John Skoogs film om Söderto fästning
Bortträngning av det egna jaget är aktuellt